Aftonbladet – 2 januari 1867, sida 2

En vallfart till den trakt man lemnat som ung och sedan ej återsett, är vanligen en af de bittraste missräkningar man kan utsätta sig för. Man tycker sig böra återfinna i hela deras friskhet intrycken från lifvets morgon. Man kommer dit: det är dystert och färglöst; de leende bilderna ha förvandlat sig till bleka skuggor; man finner blott aska. Naturen sjelf tyckes ha förlorat de behag som en gång prydde henne. År det här den der gängstigen, gom fordom var så kär för våra drömmar? Ar detta kullen, som vi så ofta bestigit med hjertat fullt af de första förhoppningarnes tro? År detta skogen, som omgaf oss med sin skugga och sin hemlighetsfullhet? Ack, det är blott vi som äro förändrade, och denna återkomst, på hvilken vi räknat för att ännu för ett ögonblick lefva upp i vår ungdom, har endast tjenat till att öfvertyga 0ss om vårt väsendeg armod. Detta var ej händelsen med Evrerd ; denne krigare hade förblifvit ung. Ingenting är så nyttigt för själens helsa, som en smärta hvilken bär aktning för en sjelf; ingenting så helsosamt som att tidigt begrafva sig i minnet af en enda kärlek. Han behöfde blott vidröra fädernetorfvan för att åter känna i hela deras bittra fullhet de sinnesrörelser, som han sökte der, Det var en ganska obemärkt plats, en af de obetydligaete i mellersta Fr-nkrike. Med vemodig förtjusning återsåg och igenkände ban all:; platsen, der han lekt som helt liten, t ädgarden, de: han längre fram hade läst bibeln och Homerus, gatorna, dem han med lifliga språng så ofta mätit, kyrkan, dit hans mor ledt hans första steg. Det fanns nedanför kullen, vid dalens början, en gångstiz, som ban undvek om dagen, men dit han sakta. smög vid patersinbrott. Den, som hade velat följa honom, hade; kunnat få se huru han som en förbrytare smög omkring ett staket, med pannan stundom pressad mot grinden, stundom sättande sig vid tröskeln med hufvudet lutadt mellan händerna. De många förflutna åren hade gjort honom till en främling i