Aftonbladet – 31 december 1867, sida 2

ARBETETS BELÖNING. CEn liten hvardagshistöria på nyårsattonen.) Hvart man vänder sig, mötes man ständigt af klagan öfver de dåliga tiderna. Sä är det, så har det varit, och så blir det så länge vi icke arbeta och spara samt inse hvilket dyrbart kapital, som liggeri de flyende minuterna. Jag vill berätta för er en enkel historia om den saken. Jag har den från en aktad mans läppar, hvilken nu är död, men historien lefver ännu hos mig i friskt minne. Jag var — så berättade X. — son af en förmögen familj i hufvudstaden och uppfostrades i öfverflöd. Vid unga år saites jag i skola, men mina föräldrar, gamla tanter och dåliga vänner, som smickrade min mor och far, läto mig ständigt förstå, att jag en gång skulle blifva rik nog, för att icke behöfva träla med lexor, eller höra mina lärares tonnor. Efter några års vistande i skolan, utgick jag cerifrån lika okunnig och inbilsk som jag kommit dit, men väl studerad i alla slyngelårens oarter. Jag spelade vira förträffligt, eå att jag till och med kunde mästra min far, tömde mitt glas med smek, mätte migi bijerdspel med alla hufvudstadens markörer och blossade flitigt ur sjöskumspipa. På min tara kontor, der j.g nu tog ins träde, för att blifva en välbeställd affärsman, uppträdde jag snart såsom herre och blef mina kontorskamraters plågoris, dumdryg ceh högmodig som jag var. Kontorsgöromålen föllo mig emellertid ej i smaken; erdentlighet och punktlighet kallade jag ynkligt pedanteri. I lättsinniga kamraters sällskap, i slösaktig vällefnad, i baler och stornande nöjen sökte jag mitt tidsfördrif,