Aftonbladet – 31 december 1867, sida 2

hem och det ringa välstånd, hvaraf jag pjuter. Det är tillräckligt för mina behof errn minns att jag lånade en grundplå af herrn, som jag ej fick betala ränta på Denna grundplåt har vuxit genom träge arbete och sparsamhet, så att jeg nu äl smått förmögen. Jag behöfver ej krusa el ler förödmjuka mig för någon, utau är er fri arbetare, som känner min pligt. Det i: räntan på all denna lycka jag är skyldig herrn !? En liten kammare på vinden var min fri: stad, och på dess simpla möbler satte jag nu långt högre värde, än på det dyrbara möblemanget i milt fordna skrifrum. Aldrig bade dagens ljus förefallit mig eå behaglig: som då det strömmade in i detta tränga rum, der jag från tidigt på morgonen till sent på qvällen sysselsatte mig med ren skrifning. — Aldrig hade någon lucullisk måltid smakat mig så väl som arbetare hustruns tarfliga, men snygga anrättningar. Aldrig hade jag förut fattat, att redligt arbete och klok sparsamhet förmå skapa en varaktig lycka, samt att lifvets sällhet icke kan sökas i öfverföd och njut ningar. Då jag blifvit fullkomligt frisk, beredde doktor L., som skött mig under min sjukdom, plats åt mig hos en större affärsman, hvilken jag förut kände, och som af deltagande för mina genomgångua lidanden bemötte mig med synnerlig välvilja. Hela min varelse hade blifvit förändrad. I träset arbete och rastlös verksamhet fann jag nu min glädje, och mina bemödanden förskaffade mig efter få år min principals förroende till den grad, att jag blef hans kompanjon, sedan han satt mig i tillfälle att godtgöra mina gamla fordringsegare. Jag ä nu åter en fri och oberoende man,