Aftonbladet – 31 december 1867, sida 2

Hvad som sedan tilldrog sig, derom hade jag ej medvetande på flera dagar; men då jag åter kom til: sans befann jag mig lig gande i en mjuk säng samt hörde en vänlig röst utropa: Gud vare lof; herrn kommei sig. Jag tyckte mig igenkänna denna allvarliga stämma, och jag bedrog mig icke. Det var en hederlig arbetare, som jag under miua välmaktsdagar visat någon välvilja. Han hade påträffat mig liggande redlös på gatan utanför mitt fordna kontor samt fört mig till sitt hem. id minnet häraf tårades X. öga, och han for med handen genom de silfverhvita lockarne. Derefter fortsatte han sin berättelse. De få lyckliga dagar jag upplefde i denna arbetares hem tillhöra mina bästa minnen. Mannen, hans hustru och en gosse utgjorde familjen, och alla täflade att visa mig all möjlig uppmärksamhet. Deras bruk öfverensstämde icke med mina förra vanor, men jag gjorde mig snart hemmastadd med det mödosamma, men lyckliga lif de förde. Hustrun var en stilla, flitig och idog qvinna, trägen som myran i sitt hem. Mansen var sjeltva helsan. Han gick tidigt om morgonen till sitt arbete och återvände hvarje afton nöjd till hemmet, der han fann sig tillfresställd med de få njutningar lifvet skänkte honom. ?Jag har en trogen och rar gumma, samt en liten rask pojke, hvilken är min rikedom?, brukade han skämtande säga, då han ville glädja de sina, och hans grofva hand berörde dervid smekande den enas kind och den andres hufvud. Ett p-r gånger yttrade jag, att jag låg honom till last, men då tog han humör. Tyst, herr X., tala aldrig omett! Har jag kanske icke herrn att tacka för detta