Aftonbladet – 31 december 1867, sida 2

valet! Det dugligaste tjenstefolk blef förderfvadt i vårt hus af lätja och sömnaktighet samt spelade oss ständigt fula spratt, och värst aft allt, vår lilla dotter gjordes tin en utpyntad rodocka, en liten nätt leksak. Jag började pu inse, att mina affärer ej längre kunde hållas uppe; men jag hade icke mod att draga mig tillbaka och sarnade kraft att bryta med mina vanor och den umgängeskrets jag sökt. Men den sorgliga katastrofen kunde ej omintetgöras, trots alla mina vinglerier. Jag måste gifva upp staten, som hade till följd mångas ruin. Föraktad drog jag mig derefter för någon tid undan, förföljd at mina förnäma vänners medömkan. De förödmjukade mig vid alla tillfällen och kände mig knappt. En som blifvit mig skyldig icke så obetydliga summor vid spelborde visade mig till och med på Görren, då jag i mitt elände besökte honom, för att låna ett ringa belopp. Dessa förodmjukelser sårade mig djupt, och deras tårar, hvilka jag bragt i armod, förkrossade mig. Öfvergifven af min hustru, som efter cessionen flyttade hem till sina föräldrar, tillbragte jag några månader i ett tillståad, som när. ade sig vanvett. Bästa delen af mitt lif var förspildt; och jag kunde icke deraf återvinna en minut, ens för ångren, I ett tillstånd af total själsförel ppning vandrade jag om aftnarne genom gatorna, för att undvika att blifva sedd. Vintern kom, och det var en qväll i slutet af December, då jag på sådant sätt irrade genom tiden. Kölden var bitande, men jag kände det icke. Jag hade döfvat alla känslor och minnen med ett rus. Jag vacklade och föll sanslös till gatan, en usel trasa af förnedring.