Aftonbladet – 29 december 1866, sida 2

ligen kunna se dig. Hvad du har blifvit blek! Det är mitt fel. Dina felika kinder Iha magrat. Tänkte jag på att kyssa dem när jag var galen? Hvad sade jag dig då? IMen hvarför detta veck på din panna? Hvad har jag då gjort, som kunnat misshaga dig?4 tIngenting4, svarade Violante; men du yttrar allt hvad som kan bedröfva mig. Jag skulle vilja se dig mera lugn.4 Näväl, du skall få som du vill. Förnuftet, som redan återkommit i min ande, skall nu bo äfven på mina läppar. Ser du, jag säger dig ju helt kallt att jag älskar dig, och klokheten af mina handlingar skall visa dig om jag talar ssnnt. Hjeip mig då att dölja det Lär blodet, Violante; det är nu tid att vi gå och besöka min mor.4 Din mor, mumlade hon. Han såg på henne, gissade allt och ville stiga upp; men det felades honom krafter. Han föll tillbaka på soffen, med ögonen tillslutna. Violante, utom sig, hade störtat till dörren, ropande på Chesnel. Lyckligtvis inställde sig genast tjenaren. j Ett sällsamt uttryck af glädje bestrålade hans grofva ansigte. Han nalkades sin afsvimmade husbonde, höjande på axlarne; han blef varse blodet och tog hastigt af markisen kläderna. Den gamle chouanen hade förbundit vida värie blessyrer under striderna i ekskogen. Då han undersökte såret kunde han likväl ej låta bli att skaka på hufvudet, Hvar har han träffat sig?? frågade han Violante. Den unga qvinnan pekade på jernspetsen. Chesnel började skratta med detta vilda skratt, som liknade vinterstormens hvisslande genom gamla ihåliga träd. Chesnel!? sade Violante med en föresbrående ton. Utan att svara, ref han sönder en batiste näsduk, som han funnit liggande på soffan. Tala då?, ropade hon till honom, ?tala!? Men han fortfor med sitt sysslande.