Aftonbladet – 29 december 1866, sida 2

anletsdrag, ehuru något afmagrade, hade e förlorat något af sin manliga skönhet. Hans långa gyllene hår, ett slägttecken, mnedföl ej i oordning öfver hans axlar, ty en fee var närvarande och hade tagit vård derom: men hans ögon, irrande kring som ett barns i rummet, fästade sig vid alla lysande före. mål, och han smålog. På samma gång sökte han efter-en leksak i närheten; Violante gaf honom sin hand. Värmen från denna fina och modiga hsnd meddelade sig åt hans blod och tände liksom ett plötsligt ljus i hans själ. Den onde anden är öfver mig?, ropade han. ?Det är han som förblindar mig och som upprör mig. Jag vet ej mer hvad jag gör, jag är ej längre min egen herre, jag söndersliter deras hjurtan, som älska mig... Min mor! hvar är min mor? Hvem har då sagt mig, att hon var nära att dö?? Ingen har sagt dig det, svarade Violante. ?Kom till mig, Martel!? Men denna sning hos en förvirrad själ inverkade på honom smärtsammare än allt annat. Emot sin vana lydde Martel ej henne. Han gick fram till fönstret. Violante försökte stiga upp för att gå till honom, men hon förmådde det icke, och eftersinnande, att detta fönster vette åt trädgården, och att markisen från denna sida af slottet ej kunde se den svarta beklädnaden, stannade hon qvar på soffan. Hon tänkte på enkemarkisinnan, som. äl. skade henne, och att hon sjelf bunden vid denna kammare icke ens kunnat svagt åätergälda denna kärlek genom att bistå sin svärmor i dess sista stunder. Markisinnans sista ord hade varit gnade åt henne: ?Säg min dotter, att hon allitjemt bör kämpa !? Derpå hade hon sukta uttalat sin sons namn. Min mor är nära att dö!? upprepade nu markisen, stående framför fönstret. Dessa ord hade ej längre på hans läppar någon mening; men de hade fästat sig der, och han upprepade dem småleende. Tyst, Martel!? stammade Violante. Han tystnade och lutade sin panna emotrutan. Ja, tänkte