Aftonbladet – 29 december 1866, sida 2

sorger. De visste emellertid ganska väl, att denna sorg, hvilken de beskyllde för att icke vara förnuftig, var klarsynt och fullt behörig. — Advokaten hade satt sig ned i emman; han steg nu upp. Han öppsaade dörren till nästa rum; det var markisinnans sängkammare. Den oordning, sm följer å ett dödsfall, herrskade i detta rum... etta skådespel var alltför smärtfullt. Herr de Bochardiere tog ett steg tillbaka, och återvände till salongen, der han åter sjönk ned i emman, mumlande: SOm ändå allt härmed vore slutadt!... Men den närvarande olyckan var ick: den sista; en annan sorg sväfvade öfver detta olyckliga hs. Då advokaten tänkte häruppå kände han en rysning liksom en person, som angripes af feber. Bilden af hans dotter, innestängd deruppe med denne förfärlig? man, hvilken han sjelf gifvit henne, visade sig för hans ögon. Han frågade sig hvar Violante väl hemtat så mycket mod, och han erkände helt tyst, att det icke var af honom, som hon hade ärft det; derpå tog hans samvete, som ban förgäfves sökte nedtysta, åter till ordet, och sede till honom: Allt hvad som händt, är ditt fel! Han hade velet, att hans dotter blefve markisinna; hon var det nu; han hade utan synnerlig fruktan för henne omfattat tanken på ati få se henne enka, och hon var nu nära att bli det... Herr de Bochardiere störtade nu upp ur sin länstol; han hade hört höga rop, som genljudade genom slottet. . Nej, Violante trodde sig ej ha fullbordat all utsigt till seger! nej, hon uppgaf icke hvarken kämpandet eller hoppet! Kanhända hade hon gått in på att böja sitt hufvud för en vanlig olycka, kanhända hade hon öfverlemnat Martel åt Guds hand, som tager dem Han vill taga, och som gör enkor; men att öfverlemna honom åt hs ns vansinne, nej, aldrig! .. Hon var nu der i sin kam mare, blå som himmelen, och hvars milda färger blifvit valda för att innesluta lyckan och kärleken — sittande på soffan med markisen vid sin sida. Martels markerade