Aftonbladet – 28 december 1866, sida 2

-—-.—-—Hn eo ——MMMMMM ånger på dagen. — Iogentin nosamt FR de han. Abbäen satte Aden för ögonen och mumlade: ?Det der måste vara förfärligt att s8e...? Chesnel !? utropade herr de Bochardiere, hoppas du verkligen slltjemnt?? Alltjemnt?, sade Chesnel. Och derpå skildes de åt. — Abbån gick tillbaka i kapellet, som nu blifvit hans enda tillflyktsort emot den förskräckelse som tryckte havs svaga hjerta.... Der var ban hemma bos sig, der fick ban fritt bedja och bäfva. Chesnel begaf sig till slottet. HrdeBochardidre följde honom på ofstånd. Tjenaren steg uppför irppan, som ledde till södra flygeln. Advokaten gick igenom nedra våningens stora salar, alla präktigt möblerade, beklädda med dyrbarå tyger och sällsynta tapeter; nu en tåtlig öken, emedan hon, som ej mera vär till, hade från denna boning tagit med eig den lifgifvande sanden. Han kom till enkemarkisinnans rum och han gick in. Den smickrande aktning, hvarmed han i alla tider hyllat markisinnan, öfverlefde och skulle evigt öfverlefva den vän, som varit dess föremål. Advokaten inträdde i dessa rum med samma lätta och varsamma steg, hvarmed han fordom närmade sig hennes erson ; man hade kunnat säga alt han var rädd att störa eller besvära hennes skugga. Det var blott hans hjertas impuls, som drog honom till dessa ställen, ännu så fulla af en kär närvaro. Han medförde till den älskvärda och ädla qvinna, som nyss begifvit sig af på den stora resan, offret af sin friska sorg och sin saknads blomma. Hade icke markisinnan ensam förskönat de sednaste tjugo åren af hans Jif? — Hon hade till och med afgjort den sednaste vändpunkten i hans lif. (Forts.)