Aftonbladet – 28 december 1866, sida 2

dagar sedan; man hade nyss burit hennes tofs i OCroix-de Vie-slögtens grifthvalf och förseglat stenen. En stor mängd folk hade trängt sig fram till denna sorgliga begrafning — från tio kyrksockvar hade man under natten hastat dit, i trots af stors-en som oupphörligt rasade; derpå hade hela denna folkmassa skingrat sig. Gården blef åter öde; slottet, hvars foged ända till första våningen var klädd i svart, trädde åter tillbaka i sin sorgliga tystnad. Nu visade sig herr de Bochardiere, abbe Gourio och Chesnel, alla tre i dörren till kapellet — de voro de sista som derifrån kommo ut. Abben var blek; hans långa, bvita händer darrade längsefter hans kaftan och herderingen hade blifvit alltför vid åt hans afmagrade fingrar. Ingenting var deremot förändradt i Chesnels kraftfulla ansigte, alltjemnt sträft och dystert. Herr de Bochardiöre såg ner på portstenen; det var förbi med hans stolta min och hans blomstrande utseende. Han räknade helt sakta öfver hvilka smärtfulla sinnesrörelser, bjertfrätande saknader och för sena samvetsagg hans äregirighet och hans mättade fåfänga sedan en månad kostat honom; det var en grym missräkning. Abben yttrade med en knappt hörbar röst: Nu finns ej här mer än en markisinna.? Herr de Bochardidre upplyfte hastigt hufvudet. Skulle jag ej kunna få se min dotter?? frågade han Chesnel. När han somnar, han, svarade tjenaren. De tre männernas blickar möttes. I advokatens och abbens lästes en fråga, fom deras läppar på länge ej vågat uttala; Chesnel var van vid dessa stumma frågor, som slottets alla invånare gjorde honom väl tio