Aftonbladet – 28 december 1866, sida 2

var der som Violante ijdetta ögonblick förrättade ett kärlekens underverk och tjusade vansinnet. Lesnevens ögon vände sig mot stenkorset, detta vittne till hans sista sammanträffande med den unga qvinnan. — Det var här som jag såg benne gråta?, mumlade har, Och han gick uppför elln. p:0.41A Enkefrun var då ej mer. All denna pikanta tjusning jemte denna så naturliga förnäma min, allt detta ojemförliga behag, allt detta skämtande, ömma, okonstlade och likväl med en så skarp klarsynthet och en så fruktansvärd finhet väpnade väsende, allt detta hade nu försvunnit; men minnet deraf skulle förblifva outplånligt i deras hjertan, hvilka hade älskat markisinnan. Hvad henne sjelf-angick, så hade hon aldrig haft mer än en allvarlig och djup känsla — passionen för sin son. Modig och .gladlynt, som hon hittills alltid varit, hade hon kunnat fördraga alla sina olyckor och glömma dem; men tyngden af den sista, af den yttersta pröfningen, hade förlamat hennes själs krafter. Alltsedan den morgonen, då markisen hade -hemkommit till slottet, ledd af Violante och Chesnel, slagen af ödet likasom sina fäder, var enkefrun ett dödens byte. Lifvet hade lång samt dragit sig ur hennes ådror, isade af det olycksslag, som hon för andra gången såg drabba detta lifdömda hus. Den arma markisinnan bade ej längre kraft hvarken att trotsa himmelen eller att bedja; hon hade ej gjort annat än bäfva, gråta och förtvina: hennes lätta själ hade flygtet bort i en suck. Den son, som hon så högt älskat, hade ej i afskedets stund förmått känna igen henne! Enkefrun hade dött för två