förelse, hvaraf han fordom ver uppfylld, och för hvilken han nu förlorat smaken unler sin nedtryckande sorg. I afton skall jag supera hos de döda, ropade han; derpå begaf han sig in i skogen. Det späda och af de häftiga regoskurarne beslöjade dagsljuset förmådde knappt tränga in under de aflöfvade grenarne, men orkanen rasade der utan motstånd. De lös ryckta grenarne flögo åt alla håll; de unga träden kämpade, böjde sig ända till marken och uppreste åter suckande sina krossade kronor; stormen tjöt med fördubbl!adt raseri, Plötsligt darrade jorden, derpå hörde man liksom en dof åska, sedan ett förfärligt bra kande: det var en ek, som föll. Det tycktes som om hela skogen vore färdig att följa den i sitt fall. En af jätteträdets grenar hade flugit ner i jorden på några stegs afstånd från Lesneven; en tjock hvirfvel af trädflisor och jord omgaf den unge mannen som ett mördande moln, men skadade honom icke. Han stod der orörlig, han skulle ha kunnat fly, men han stannade qvar. Han hade hoppats att detta träds fall skulle befris honom från omsorgen att fatta ett yttersta beslut. Fruktlösa förhoppning! Om döden är en välgerninog så insåg Lesneven nu väl alt han icke skulle erhålla denna välgerning annat än af och genom sig sjelf. Han fortsatte sin väg med högburet hufvud, tänkande på sin far, den gamle kämpen för den stora saken, som betraktade honom från ofvan, i fall våra själar öfverlefva oss. Han hade tagit en pistol i sin rockficka och völl vapnet slutet i sin hand; han hade nu commit fram till alln vid Croix-de Vie. På ena sidan visade sig för honom slottet, Då den andra stenkorset. Slottet var allijemt tängdt, dystert och liksom förtrolladt. Det