gre bort från det strandade fartyge Med en ihärdighet, som aldrig blifvit öfve el träffad, ehuru den må ba haft sin like, for -—Ttygei. Isatte dock dessa oförfärade roddare der: lönlösa arbete och upphörde ej derme förr än de sönderbrutit sju åror och tr man blifvit spolade öfverbord och med nö bergade; då först gåfvo de vika för omö ligheten att uppnå de skeppsbrutna. Stäl ningen ombord måste under tiden ha var förskräcklig, men det är en verklig glädj att kunna nämna, att chefen, lotsen och be :fälet, fastän de hvarje stund hade döde för ögonen, ådagalade en köld och ettnog grannt uppfyllande af alla sina åligganden som stämplar dem såsom verkliga män. det ögonblick korvetten stötto, var lotsen såväl som de vakthafvande af befäl oci manskap, hvar och en på sin post, och fö ingen ombord var olycksbändelsen mer Joväntad än för lotsen sjelf. På chefens be fallning utsattes bätarne och två man satte i hvardera, för att hålla dem fria från far Oaktadt, som vi tro, chefens be stämda order deremot, beredde sig 13 mar efter hand tillfälle att nedgå i en af bå tarne, hvarigenom 12 af dem kort dereftei förlorade sina lif. Vi känna icke huruvide båten slets loss från fartyget af sjöarne elle: om folket i densamma kapatfånglinan, alltnog den kom loss och kullkastades kort de: efter. hvarvid folket kom i sjön. Dessa olyckliges skrik genomträngde stormens och bränningar. nes dän, och hördes af folket på stranden, som sedan de hemtat sig från det första ohyggliga intrycket, nästa ögonblick endast tänkte på att hjelpa och rädda. Ingen tanke på faran för deras egna lif, eller på deras närmaste anhöriga, höll dem dervid tilltaka. M:r Richardson och m:r Southerden, jemte nägra andra lika behjertade män, men hvilkas namn vi icke voro lyckliga nog att få reda på, fattade hvarandra i kläderna och gingo sålunda, bildande en sammanhängande kedja, ut i de våldsamma bränningarne. De lyckades dock att rädda blott en; de öfriga omkommo alla. För dem ombord på fartyget fanns det nu endast en utväg till räddning och det var medelst rakelapparaten, Den anlände också ganska snart och sattes genast i verksamhet under befäl ar kustbevakoings-officerarne igs vch Webb. Fem raketer kastades ves, men med den sjette föll linan ombord, der den fästades af lotsen, och under allmän glädje började bergningen. Man-kapet och passagerarne togos först i land, erefter följde underbefälet och slutligen jtnanterna, famt sist chefen och lotsen, hvilken sednore änvu bade den lanterna i handen, hvarmed han lyst sig då han gjorde rund nere i far för stt efterse att inger blifvit qvar. Klockar var nu omkring 10 på aftonen), Så snart underrättelsen om estrandningen kommit till Rye, afrest: svenska vieekonsuln derstädes, A.B. Vidler esqr, till strandningsstället, hvarest ban genom ihärdiga bemödanden och med kustvakternas och strandbefoikvingers ullhjelp gjorde allt möjligt för att bispringa de räddade. Under tisdagen och ovsdagen flöto fyra k i land, hvilka genu:tigenkändes tillhöra m som dranknat då båten kantrade. På rsdagen begrolvos de å Lydds kyrkogård, and det stora antel af Phufvets döda? som ler, före dem, fött sin sista hviloplats. Tåget till kyrkogården och begrefningsceremovien gjorde på de talrika åskådarne ett vögtidligt intryck, som de icke snart kanna slömma. Främst kommo :kistorna, burna de dödas förra kamrater, och derefter jde omkring fyrtio al korvettens officere, underofficerare och manskap, i hvilkas sigtsuttryck man tydligt kunde se de känsmed hvilka de fullgjorde denna sorgliga ligt. Ibland dessa allv riga och väderbita svenskar — Carl XII:s landsmän — sakades icke dem, som bemödede sig alt unerirycka de tårar, för hvilka dock aldrig ägon man borde skämmas, vär de härflyta rän en ren och varm känsla i menniskobjeriats jap. Alla Kistorna nedsattes i en gemenam graf. Ceremonien förrättades af reveend mir Cobb, och då den var slut, tog en äldste officern skyffeln och kastade nå18 skoflar jord på kistorna, hvarefter löjtanterne och cen öfriga besäitningen gjorde ammualedes, hvar och en efter sin ordning nom tjensten. Slutligen igenfyldes grafven och hället, och uen Lutheiska jordfastgen var dermed fullbordad. Sedan vi nedskrifvit ofvanstående, hafva i fått uppgift pi de personer som företrtäesvis utmärkte sig vid räddningsarbetet. )Jessa äro: W. Greensireet, D. Southerden, . Sontherden , jun. C. J. Southerden, G. ou:herden och R. Tart. Ea stor del efekter hafva blifvit bergade från vraket, vilket dock i går hastigt bbriade slås il: tycken. Om samma sorgliga tilldragelse läser man Jönköpingsbladet töljande af signaturen —r efter några af de skeppsbrutnas muntga berättelser meddelade skildring: Glade att få vända stäfven mot det efteringtade hemmet lemnade vi, kl. 7 om mor-: onen den 3 December, hamnen vid Havre. n liten föriretlighet, som den skrockfulle kulle kallat ett ?käringmöte? öch :nsett om ett elakt förebud, mötte oss redan vid tloppet ur hamnen. I den smala vännar röko vi nemligen bord om bord med en gående f.ansk korvett, hvars ena styrbordsert fastnade i vårt babordstackel och afLEN Vi hade ombord en engelsk lots, som öljt och sedan vår ankorast till England ch under hela resan hit visat sig fullkomgt vuxen sitt kall, hvarföre vi äfven fullt ;rlitade o:s på hans skicklighet. Ali omord var som vanligt i den förträffligaste rdning och manskapet i en glad sinnesämning, visande hvarandra de stoå grannitssaker hvar och en från Frankrike med