Aftonbladet – 22 december 1866, sida 2

beklagelser öfver hans brors bedröfliga slut: Han uppnådde ändra stranden nästan på samma gång som sin fordne vän, och vändande sig till denne, under det hans häst tungt häfde sig upp på flodkanten gade hän: 4Herr de Lesnever, i dag är en sorgedag; alla menniskor vilja dö, . Efter att ha helsat på den unge mannen och: öfverlåtit åt honom att funderarpå denna gåta, satte han åter sin häst i fraf. Lesneven, som kände sina ben svigta under sig; hade lutat sig emot stammen af en sälj.— ZAlla menniskor vilja dö, upprepade han helt sakta. — Håde då markisen så snart velat följa den arme Siochan, sin fars naturlige son? Var då den dystra romanen slated? Den nöge. manbenskunde ännu göra sig hörd af rytteren, som befann big på föga afstånd ifrån hönom, be honom stanna och fråga honorå; men det bar honom för myeket emot att göra herri på des Åubrays ett sådant föje. Han höjde på axlärne liksom för att öfvertyga sig sjelf om sin likgiliighet för allt hvad den ursinnige landtjunkaren kunnat meddela honom, och han fortsätte sin väg: I byn bade man ej som vanligt gått till hvila med solens nedgång: Ljus brabpö i alla fönster. Då Lesneven. hunnit fram till sin värdmnas koja och var i begrepp att upplyfta klinkan på den maskstungna dörren, tvekade han. Rummet var fullt af folk. Omkring tio karlar och qvinnor voro samlade och språkade sinsemellan med sina släpande och enformiga stämmor. Vid åsynen af den fordne öfverjägaren tego de alla. Man älskade Honom ej, han var en blå, ty han gick aldrig i kyrkan. Hågkomsten ef anfallet på Bochardiere,; der han spelat en roll, somsman-ej: kunde förklara, och det besynnerliga lif, kom han sedan tre månader