Aftonbladet – 21 december 1866, sida 3

nes cch slagtningarnes jord. Hanssamve:e ropade då, havs hjerta. protesterade emot äå många ännu blödande och lefvande minsom han fann på sin rade ögon sökte i aräset vallarne, som beäckte de döda, Nåväl! han älskade nu denna olycksbringande jord, Den hade verit eit vittne, en förtrogen till hans lidanden och hans svaghet. Ofta hade den tjenat honom till läger och hufvudkudde under långa nätter, som aldrig tycktes vilja sluta, han hade på nära håll inandats dess råa andedrägt, och han kände att den nästan hade blifvit honom kär. På samma gång trodde ban sig ock känna, att han tillhörde denna jord, att han hädanefter dervid vore fästad med ett hemlighetsfullt band, som ej mer kunde brytas, och att hon hade för honom en plats i beredskap vid foten af dessa ekar. Det var någonting som sade honom, att han blott hörsammat sitt ödes bud, då han j vägrade att lemna derma dystratrakt; samt att han i sjelfva verket icke mer skulle lemna densamma. Han satte sig vid foten af ett träd. Tanken att göra eit slut på så många olyckor förtjente väl att undersökas långsamt, med full ledighet. Denna lyckliga tanke genomfor honom väl tjugu gånger på dagen liksom cn önnu aflägsen ljusglimt, men som oupphörligt närmade sig, förande med sig lugnet och en ljuflig värme. Ja, bördan af allt hvad han led, ver alltför tung, han åstundade den sista trösten, han åstundade befrielsen. Huru skulle denna befrielse ega rum? Han kände väl att hans lifs kedja var jörnött; måste man vänta tills den sönderbiötes? Borde han underkasta sig att dö af trötthet och leda? eller borde han folja markis Croix-de-Vies exempel och låna dennes heliga yrsel? Han var nog viss om