Aftonbladet – 21 december 1866, sida 3

skrifva dylika oskyldiga uselheter, vore säkert ej i stånd till de gemena beräkningar, fina streck och drag af en tålmodig och djup politik, hvilka man förebrådde egaren af denna gård. Lesneven, ett barn af den nya t:den, hade aldrig funnit något nöje i legender. En enda sak syntes honom ajlvarsam i advokatens episka prosa, då han förtäljde Croix-de-Vie-slägtens herrligheter, det var, att Violante under åratal hade nödgats vara ett vittoe och en uppmärksam åhörarinna till fadrens verk, att hon, oupphörligt invaggad med Croix-de-Vie-slägtens storhet siutligen blifvit deraf förbländad; förförd kanhända. Om hon älskat markisen, så behöfde man endast häri söka orsaken... Men icke så! hvarföre göra henne denna förolämpning? Hennes kärlek och hennes förblindelse hade en renare källa, och hennes själ var högre. Om hon älckat herr de Croix-de-Vie var det ej för hans börd utan för hans olyckor, Och Lesneven lät boken falla: Han återtog den ännu en gång. Violante hade ju läst den, hennes felika fingrar ha de bläddrat i dessa blad. Den unge mannens händer siannade der, fästade dervid i sinj ordning liksom af en oöfvervinnelig kraft och höjande på axlarne, vände han om bladen. På en gång skymdes hans ögon, och han ville till en början icke tro dem. Han hade fått se der i manuskriptet sitt eget namn, skrifvet med alla sina bokstäfver och flera gånger upprepadt: Lesneven! (Forts, följer.)