Aftonbladet – 21 december 1866, sida 3

tragikomiska hållning vid detta tillfälle, som han sjelf hade sä många skäl att ejha förgätit, icke låta bli att helsa på honom med ett småleende. För öfrigt intresserade detta rum honom föga, han brydde sig ej stort om hvad han der såg, och han var i begrepp att lemna det, då han, gående förbi byrån, fick se bland rättegångshandlingarne eit stort häfte, inbundet i grönt marokin med hörn och knäppen af silfver. På detta marokinsfodral hade herr de Bochardiere fastlimmat en remsa hvitt papper, och deruppå med sin vackraste handstili stora bokstäfver skrifvit: Huset Croix de-Vies Historia. Förr var det ej annat än memoirer: sedandess hade företaget fått en ädlare natur. Förr var arbetets titel endast skrifven i det inre af boken, på första sidan; men herr de Bochardigre hade utan tvifvel ansett sig böra göra detta tillägg och denna försköning sedan han sjelf blifvit befryndad med de högadliga pers ner, hvilka han der firade i en så hög stil. Lesneven närmade sig, tog i boken, men kastade den derpå ifrån sig pi hyllan, och aflägsnade Big sä: gande: Hvad rör väl mig OCroix-de-Vieslägtens historia? — Han kom likväl tillbaka, och återtog den gröna boken. Han tänkte på, att Violante väl ofta hållit deni sin hand; detta var säledes någonting, som hon vidrört, och som han nu efter henne vidrörde. Han öppnade knäppena, och Jäste maskinmessigt. De första sidorna tycktes honom likna dessa små vanliga handböcker, i hvilka gamla rektorer med så mycken kärlek och from omsorg till skolbarnens undervisning vanställa historien. Han tärkte, att allt hvad man inom provinsen sade om herr de Bochardieres slughet och skicklighet ej vore annat än rent förtal. En man, som kunde