Aftonbladet – 21 december 1866, sida 3

köksdörren tycktes vara den enda, som vaktade huset. Hon hörde Lesnevens steg på terrassen, lyfte upp hufvndet, fick seden unge mannen, uppgat ett rop af förskräckelse och flydde så fort hon kunde genum lilla porten och vidare på vägen som gick utmed Sevrefloden. Lesneven hoppade ned på gården; huset stod numera till hans förfogande; han gick in. Han gick igenom salarne i nedra våningen, han såg en trappa, han gick uppför densamma, derpå genom en lång korridor, hvilken han följde. Ett fönster stod öppet, han lutade sig ut derigenom och räknade husets fönster. Från tornet räknadt till det hörn, som låg åt skogen, hade facaden nio fönster. Han trodde sig viss på, att Violantes kamma:fönster var det första; det hvari han nu stod, var det andra. Den dörr, som befanns på venster hand i korridoren, var således den han sökte. Darrande sköt han upp denna dörr, och inträngde i rummet med tillslutna ögon. Detta rum var tapetseradt med rödt damast. I midten stod en stor byrå af rosenträ och ebenholtz, betäckt med alla slags papper, räkenskapsböcker och rättegängshandlingar. Lesneven tog ett steg tillbaka då han fann sin förhoppning besviken. Han hade i sjelfva verket inträdt i tornet; det var i herr de Bochardiöres kabinett, som han darrande smugit sig in. Han kunde ej betvifla sitt misstag. Egarens porträtt satt der på väggen, upphöngdt öfver en möbel i götisk stil. Den unge mannen kände utan svärigbet igen advokaten, ehuru han ej sett honom mer än en enda gång, då gården stormades, då herr Lescalopier de Bochardigre befallt Croix-de-Vies echouaner att döda allt på gården och från sitt fönster ropat till dem: Fyr, fyr! Lesneven kunde derförej nu vid tanken på advokatens