Aftonbladet – 21 december 1866, sida 3

att dö utan att Violante visste det, aldrig! Den unge mannen steg upp: han vandrade emellan jernekarne, som reste sig framför honom; ban skönjde Bocharditres afvenbokar mellan de glessre ekarne. Han stannade änvu ett ögonblick, undertryckande med båda händerna sitt bjertas slag. Bakom dessa afvenbokar, der han nyligen för första gången öfverraskat Violante, såg han hennea bild. Synen, som visade sig för hans ögon, var allt för skön, frestelsen alliför stark. Han störtade fram, och hvad han ej vågat göra vid Croix-de-Vie, gjorde han nu vid Bochardiere; i ett språng var han öfver häcken. Han kysste den bänk, der Violante satt sig ned den dag då de först möttes; han kysste gräset, som hennes fötter trampat. — Hvem skulle väl ha kunnat sagt honom, att ur hans fordom så ihåliga förstånd och iskalla sinnen en dylik yrsel någonsin skulle uppstå? Han började med blicken utforska de olika allter, hvilke ledde till denna gröna plats, der bänken var ställd. Hvilken väg hade väl Violante på den redan så långt aflägsna dagen tagit för att komma till afvenbokshäcken. Han valde den som gick utmed skogen, emedan denna var krokig och betäckt, ty han tänkte, att den unga qvinnan — som då var en ung flicka — hade velat uten att bli sedd, närma sig detta ställe. Utmattad genom sin sinnesrörelse, gick Lesneven med en släpande gång. Hans ögon sökte dåraktigt i sanden efter spåren af Violantes steg. Han sade sig väl, att fyra månader förflutit sedan den unga markisinnan hade gått denna stig, att tjugo stormar sedandess gått öfver jorden, och att regnet ej tröttnat att falla ned från denna tårbemängda himmel? men han ville ej medgifva regnet eller tiden makt att utplåna