Aftonbladet – 21 december 1866, sida 3

att dervid duka under, ty han hade icke j vid sin sida någon fåe för att tjusa och mildra densamma. Der borta höll man markisens hand tillbaka, men hvem skulle väl äterhålla hans hand? Han var sin egen herre, det stod honom fritt att efter behag, på gifven timma döda sig, att välja den plais, der han skulle falla, påräknande de t vinden jagade löfven och det växaode gräset att tjena honom till graf; och dermed vore ju allt sagdt. Ingen i verlden skulle sedan bry sig om att höra efter honom, ipgen skulle ha en tanke för den arme stackaren, för låndstrykaren, hvilken man ej mer skulle se till; igen mun skulle ut tala hans namn. Hvem vet? Markisinnan Violante skulle kanske uppge en suck af lättnad, då hon såge sig befriad från en besvärlig förföljelse och en kärlek, hvarö hon rodnede. Och sedan då hon de vid sin mans graf i kapellet på Oroixde-Vie och side för Dig jön dåsom en tröst i ein förtviflan, att om hon ej kunnat! rädda markisen, så hade hon åtminstone haft hedern af att förlänga hans Hf med några dagar, skulle hon icke ens misstänka, att hon med en lång följd af år förkortat en annan menniskas lif. Och ännu sednare, då hjertat under tidens flygt blifvit lugnadt, om bon lät sin blick sväfva ut öfver det förflutna och dunkelt erinrade sig den djerfve unge mannen, hvilken endast af sin längtan atttvenne gånger få se henne, hade så länge i ekskogen trotsat hennes vildsinta bönders bössor, årstidens stränghet, köld, hunger till och med, kanhända hon då skulle höja på sxlarne med en flyktig känsla af medlidande. Aldrig skulle hon få veta att denne Lespeven dött för hennes skull. — Han har försvunnit, skulle hon småleende söga ... Nej, nej! Att dö vore godt; men