som han trodde sig hafva bildat efter sitt beläte. Den unge mannen kände ej längre sjelf igen sig. Hans själ, krossad i dettx stora nederlag, kämpade emot lidandet utan några ärelystna rop, utan uppskrufvad pathos: han hade i sorgen återfunnit hjertats enfald, och han borttorkade till och med i detta ögonblick tvenne tårar, som rullade ned utföre hans afmagrade kinder. Han äminde sig då ett af dessa från antikin ånade tänkespråk, som hans far hade så godt om: — Var herre öfver dig sjelf, sade Marius Lesneven till sin son, och du skall bli herro öfver verlden. Attförblifva herre öfver sig sjelf, att tro sig om att kunna anordna sitt lif efter behag, var icke detta af alla utopier den mest enfaldiga och i sjelfva verket en drömmarnes dröm, Den unge mannen stötte sin panna emot denna fuktiga mur, och då han i minnet åt:rkallade alla de händelser, hvilka sedan fyra månader gjort sig en lekboll af hans hjerta, frågade han sig sjelf om hans vilja deruti någonsin haft del. Var det väl han, som velat med egna händer skingra sina åsigter, omflytta sin själs alla krafter och sina ögons idal? Hade han väl sjelf sökt sitt elände? Sex månader förut då han hade inträdt i forstmästaryrket hade en nyck af hans förmän bestämt åt honom denna post, hvilken ban så kort tid skulle bibehålla. Han hade ej valt densamma. Men var det väl hans förmän, var det ej snarare hans ödes hemsighet, som fört honom till denna dystra nejd? Den dagen då upploppet bröt ut i staden, då folket kallade honom och han ej ville hörsamma kailelsen, hvem hade väl i trots af hans egen vilja drifvit honom ut ur hans boning? Hvem hade kastat honom bland dem, hvilka han ledde pi den olycksdigra vägen till Plemures förbi Bocbardie