om det föga vänliga sält den unge mannen visade honom. Som han märkte en ytterligare grupp af bönder, som kom från byn, närmade han sig dessa goda menniskor, alltjemnt dragande sin häst efter sig. — Mina vänners, sade han till dem; jag sluter mig till er; jag går att bedja, jag ock, för min broder Siochan, som är död. Folket från Croix de-Vie såg på hvarandra; men ingen svarade. De återtogo sina rosenkransar och gingo vidare. Herrn på dä Aubrays började helt fredligt binda sin vig en af ekarne i allen, hvisslande efteråkn Vana, men på en gång erinrande sig, Lesneven stod der och hörce honom, atbröt han sin sysselsättning. — AckX, sade han, herr de Lesneven, den stackars Siochan har i natt lemnat sin själ åt Gud, som sedan lång tid tilbaka fordrade den af honom. Han tvärtystnade. SAck, sade han, det här är ett elakt förebud.4 Derpå närmade han sig den unge mansen och sleg honom för andra gängen på axeln. — Hvarför skulle icke ni kunna komma med mig i kapellet? frågade han denne, Lesneven vände bort hufvudet. Huru? återtog berr des Aubrays, ni vågar det icke! kapellet på Croix-de-Vie är för hela verlden, det är socknens kyrka. Jag trodde er vara mer djerf. Om verkligen passionen bjöd er att inträda i detta slott, så kunde ni väl följa mig in... Den unge mannen lät honom ej fullända meningen. Han hade redan tagit ett steg tillbaka, uton att svara honom. Herr des Aubrays päjrkade ej saken vidare, han lät endast höra detta fivande, som hos honom var så vanligt och som liknade gnisslandet af ett osmordt hjul; derpå gick han in på gården och derifrån in i kapellet.