migt gråa grunden af en dyster himmel. På en gång började kapellets klocka att ringa och den stora slottsporten öppnades. En lång rad af män och qvinnor syntes i allen. De kommo från byn Croix-de-Vie, som låg öster om parken, och de begäfvo sig i tysthet emot slottet. De buro rosenkransar i händerna. Klockan ringde; alla dessa menniskor gingo till kapellet att bedja för sin sjuke husbonde. Lesnevens ögon hade genom den öppnade porten inträngt till gärden, men ban hade fått lof utt gå fram ända till tröskeln och med blicken skjuta förbi ekonomibyggnaderna för att kunna skönja södra flygeln, som Violante bebodde, och detta vågade icke den unge mannen. Croix-de-Vie-foiket gick förbi honom; några bland dem helsade på honom. Under gåendet mumlade de sitt ave maria. tBed, bed! godt folk4, side Lesneven för sig sjelf med ett bittert småleende. Slottets tjenare gingo äfven öfver gården för alt begifva sig till kapellet. Som fromma underhafvande och trogna tjenare hoppades de alla på sina böner. Och kanhända smickrade sig äfven markisinnan Violante ännu med att böner, utgångna från dessa enfaldiga själar, skulle beveka Gud eller ödet; kärlekens illusioner äro starka. Lesneven kände, att man slog honom på axeln. God dag, min gäst!4 sade till honom herrn på des Anobrays. Ädlingen hade kommit dit till häst. Efter att ha stigit af hästen, höll han denna vid betslet. Lesneven märkte, alt han var sv.rtklädd från hufvud till er. Den nästan nde min af glädje och triumf, som å hans ste ontrasterade s at med dennu djupa sorgdrögt. Han afvaktade ej Lesoeveus svar på sin muntra helsniog och tycktes icke ens bry sig stort