va verket ej är någonting annat än högsta graden af yrsel. Han ennrade sig den dolk, gom han ett ögonbiick förut tagit upp ur gräset; af denna kunde han nu betjena sig vid sitt djerfva klättrande; han tog den emellan tänderna; derpå hängande sig fast med båda händerna vid murgrönan, började han stiga uppföre. Allt gick bra till en början; de lägre grenarne af den jättelika plantan kunde bära vida mer än en mans tyngd; den fordne öfverjägaren var vig och stark; han steg uppföre. De under hans fötter söndertrampade murgrönsbladen utbredde omkring honom en stark lukt, En svärm trastar, ditlockade af de svarta bären derpå, störda i njutningen afsin magra vinterkost, flögo sin väg med snabba vingslag. Den unge mannen hade nu kommit med hufvudet öfver de alar som växte i midten af grafven; de ofantliga ekarne med sina långa armar, utsträckta öfver den andra grafbrädden, skyddade honom etnot alla nyfikna blickar från allns sida. Han klättrade upp i säkerhet, och närmade sig utan fruktan det efterlängtade målet; dagsljuset, som bröt fram genom breschen i muren belyste redan ban; panna, men murgrönans långa qvistar blefvo nu allt finare och skönare. Lesneven förlorade likväl icke modet, han full följde sitt dåraktiga uppklättrande. På en gång blef det slut på den vådliga stegen. Inga grenar funnos der längre. Från den punkt der den unge mannen nu befenn sig sågs ända upp till breschen ingenting annat än muren, och i denna hala mur en enda öppning. Lesneven stack deri in sin dolk, och satte utan tvekan sin fot på detta nya, så djerft improviserade trappsteg, under det han med eva handen hakade sig fast vid kanten af breschen. Olyckligtvis var dolken för svag; klingan vek sig, en sten loss