tes gård. Det var der som hans öde väntade honom. Det hade visat sig för honom under Violantes drag i fönstret. Och sedan... Hvilken råga på gäckeriet! Skulle väl Lesneven, äfven han, börja tro på ödet, likasom dessa lifdömda borgherrar, af hvilka den siste i detta ögonblick kämpade emot död och vansinne i detta mörka slott... Nej, nej... Det finns icke något öde. Menniskans paeon göra hennes öde... Ve den som då an märker fienden icke genast tänker på att besegra honom! Lesneven dolde sitt ansigte i sina händer. Han visste väl, att han efter angreppet på Bochardigre genast bort lemna orten, att efter sitt möte med Violante vid afvenbokshäcken han hade bort fly till verldens ända. Han hade ej gjort detta; han hade stannat; han hade likväl hvarken några planer eller några förhoppningar. Violante hade ju sjelf med egen mun sagt honom, att hon älskade markisen af Croix-de-Vie, och han hade ändock stannat qvar!.:. Hon hade nästan inför bans ögon gift sig med den hon älskade, och han hade ändock stannat qvar! Aldrig hade han haft mer än en tenke, men en tanke, blind som instinkten, obeveklig som passionen: den att andas samma luft. som hon andades, och att se henne. Muren, hvars grund badade sig djupt ned i vattnet, reete sig till en förundransvärd höjd; inga utsprång, inga krökningar; den reste sig fullkomligt rak som ea fästningsmur; blott en ofantlig murgrön, inskjutande sina tåliga klängen i stenarnes fogningar växte der sedan sekler och beklädde vallen ända upp till den bresch, som Lesneven nyss upptäckt. Denna bresch visade sig ungefär trettio fot öfver vattenytan. — Lesneven vidtog långsamt sina mått och steg med denna passionens skenbara köld, som i sjelf