Aftonbladet – 20 december 1866, sida 2

planen att återvända till Mexiko.? Åkes Krönika. Jin ehåll: Den gvinliga tilltalsreformen, som gått igenom utan kunglig sanktion — Våra nya fröknar få derör icke bli hogfärdiga. — Svenska nationen en trög nation full at hetsigheter. — Horusom sparsamhrtens ande farit in i våra kära Jandsmän. — Almanachan knusslar med grammatikaliska böjningsformer. — Den lämpligaste bok en familjefader nu anses kunna gifva sin hustru till julklapp. — Det påstås att man blir fet DÅ vallen och bröd. Tarflighetslörbundet. — Don venländska juvtan. — Mon äter för att lefva, men ssan icfver icke för att äta. Att förslaget om den ävgsliga mamselltitelus utbytande innv den trefliga frökenbenämningen så snärt skulle komma till utförande alt det redan uu — fjorton dagar ef ter andra läsningen? —ingått bland lagarne för umgänget i de flesv? bildade kretsar i huivudstaden och i de vörnämligare landsortsstäderna, öfvergick vissev Ugen all förhoppning; mellan beslut och ven ställighet brukar vår af hetsigheter uppfylida :röga nation eljest, som bekant, taga sig mans åldrars betänketid. Då fröken Hamar feldt först kreerades var detsäledes ganska tänkbart att vi vid det här laget skulle fäst: se den näpna subretten uppträda såsom hjeltinnan i Pernilles korte Fröikenstand; denna far-håga har dock, desto bättre, visat sig ogrundad, och vi höra att teaterns unga damer — unga trots hrr Dahlgrens och Wijkanders indiskretion att i sina registerböcker och kalendrar uppgifva de vackra barnens födelseoch dödsdagar — med all möjlig värdighet uppbära sin nya titel, hvilket för resten icke bör vara svårt för fruntimmer, som äro vana icke blott vid epitetet fröken. utan äfven att höra sig omvexlande benämnas grefvinnor, markisinnor, hertiginnor, prinsessor, drottningar, kejsarinnor, feer, englar och gudinnor. Markisinnan von BStreckenfels har således icke gätt af fö: hertiginnan af Krakentorp, och fröken Cecile de Mantes Tengmark i Man skall aldrig svära på något har gifvit sig samma nobla air som fröken grefvinnan Leonora Costa Sandberg i Törne och lager. Den ifrågavarande revolutionen är, som alla sådana, blott ett litet tilltag. Eno af mina vänner omtalar för mig att mom en konstnärsfamilj, som han besöker och son häromafionen såg ett större Iskap hos sig, hade ett vite blifvit utsatt för den, som i samtal med de ogifta frontimren itällskapet begagnade mamselltiteln: det var ett slags pantlek, och i nvilken man hade utomordentligt roligt pä dens bekostnad, som någongång råkade försäga sig. Af min egen erfarenhet hur den nya titeln uj ptages skall jag blott anföra ett exempel. Vid en tevisit i förra veckan begagnade jag under sanstalet med den ogifta systern till frun i huset utan all förberedelse eller ursäkt benäm-ningen fröken. Den unga damen afhörde mig småleende och utan att göra någon an markning vid det tilltalsord jag använde; det var som det skulle så vara; men då jag under samtalets lopp af gammal vana en gäng kom att kalla henne för mamsell — då skulle ni sett den till hälftea förebräende, till hälften skalkaktiga blick bon gaf mig, en blick, hvilken sade så mycket som: ah, min herre, var det icke mer allvar än så med er artighet ! Detta åt mig, som berömmer mig af att aldrig ha sagt ett smickrande ord ät nåson, utan att nägon smula sanning legat till grund deriör. Men våra nya fröknar få icke bli högfärdiga öfver den titel de erhållit. Såsom väluppfostrade unga damer skola de påminna sig att ordet fröken kommer af ett gammalt tyskt diminutiv, Fräuchen, nu Fräulein, som egemiligen ick betyder något annat än — liten fru. För öfrigt var, såsom sades straxt den nya titulaturen kom på tal, meningen alldeles icke att med frökenbenämningen förläna de unga damerna någon upphöjelse, blott att befordra jemnlikheten dem emellan. Skönhetens rike är, om något, en republik: personlighetsprincipen gör sig derstädes framför allt gällande, och något herravälde på lifstid har der aldrig vunnit erkännande. Jag karakteriserade härofvan, såsom Ehrensvärd före mig och hundra andra efter honom, vår nation såsom trög, men full af hetsigheter. För ögonblicket visar sig denna hetsighet i den ifver, det verkliga raseri, hvarmed man sedan någon tid här i landet börjat hängifva sig åt sparsamheten, — en red åt hvilken vi för vår del egna vårt fulla erkännande, utan att emellertid kunna glömma att all öfverdrift ju står på gränsen af ett fel. Att börja med har almanachan för år 1867 en afhandling angående sparbanksinrättningar, en afbandling, om hvilken, liksom om de institutioner den berör, ingenting annat än godt är att säga; en visar emellertid åt hvilket håll tidens lynne ligger; 1866 års almanach innehöll en uppsats om :trichinsjukdomen. Men den knusselaktiga tendensen uti ifrågavarande uppsats visar sig deri, att, under det almanachans redaktion alls icke är noga i astronomiskt hänseende, t. ex. vid angifvandet af iden för en solförmörkelses inträffande, den i tället snålas med grammatikan, då den kallar porbanker för sparbankar, utan att besinna skilnaden mellan bankinrättningar, hvilkas nening är att hålla sig uppe, och banknrättningar, som synas anlagda blott för ut gå till grunden och hvilka ha så litet om möjligt med sparsamhet att skaffa. För att vu återkomma till hufvudfrägan, len om våra dagars raseri att spara, så säller detsamma icke blott afsägelsen af jågra öfverfödsartiklar, utan man synes —