Aftonbladet – 19 december 1866, sida 2

på en gång sitt sällsamma samtal, Violante hörde de sista orde,, aeraf. — Hvad angå väl dessa sagor mig?? sade han. Jag ären man af min tid, jag tror ej mer på legender. Det var fesnoven söm dödade min stamfar: kän riktade emot honom hans egen värja! Hvad ligger väl häruti som man ej kan tro? Kan man ej rycka ifrån mig min värja och begagna den emot mig sjelf? Och det är så som Martel I slutat. Den soMi sade motsatsen?, sade Chesnel, Phan förtjente väl att kastas i fängelse. Jag vill åter sätta på mitt finger Martel I:s briljantring?, återtog markisen. Hvar är diamanten ?? ?Ni har gifvit bort den?, sade Chesnel. Markisen ryste till. Hans vilda ögon vände sig nu mot bans hustru: han fattade henne vid handen. Nu kände han igen henne! ?Jag kommer nu ihåg, sade han, det var till henne, som jag på vår bröllopsdag skickade diamanten; och det var du Chesuel, söm bar dit den :Violante, mna mig ej mer. Pina händer har mar sorns kyla?, återtog han. Regnet har upplöst ditt hår.? Vi hörde, att fru markisi isinnan Violante hade gått ut att promenera i denna stygga dimma?, sade Chesnel, ?Poch vi komma nu för att möta henne.? — Ja, sade Martel, ?ty jag skulle lätt kunnat undvara dagens ljus, men jag kan ej för ett ögonblick undvara din närhet. nd älskar dig, Violsante. Hvarföre ser du p mig med denna ogillande min? Det är icke ogillande?, svarade Violante med qväfd röst, det är bedröfvelse och tvifvel. Jag måste tro, att din ömhet för mig ej är densamma som förr. Och hvartill tjenar det för öfrigt, att du älskar mig,