Aftonbladet – 19 december 1866, sida 2

— Mm VV RV AA AV klokhet, som bjader menniskan att biBGhålla lifvet såsom den förnämsta af alla egodelar, den som man ej mer än en gång förlorar. Om hans sinne var förvir. radt, så hade detta endast skont till följd af fullt naturliga syner! —. Och likväl tänkte ännu Violante helt sakta för sig sjelf, ait sed? Lesnevcn hade fattat denna däraktiga Ipassion för hehns och insett att hon redan tillbörde tharkisen, hade han nyss sagt, att den af de två, hvilken hon älskade, måste lefvat... , s Hvilket mörker, hvilken natt, Ser hon förgäfves gökte framkalla en sträle, väl vetande, att dei skulle för ett ögonblick lysa och derpå försvinna, men likväl smickrande sig med att den ännu en gång skulle återkomma. Hon gick ned utför trappstegen, och återvändande emot slottet, såg hon i midten af alln markisen och ÖChesnel, hvilka vid hvarandras sida gingo emothenne. — Och: borde hos ej ha väntat sig detta! — Croixsde-Vie kunde i sjelfva verket-ej-vara-iingt borta dä Lesneven nyst varit der. Morkisen var barhufvad i dimman; hah gick hastigt, han tycktes tala red en feberaktig liflighet, Öfte stannade han under häftiga åtbörder, med stirrande ögon, som om han vändt sig till. någon inbillad per: son, som han trodde sig se framför sig. Understundom klappade han Chesnel på axeln, tycktes vilja ta honom till vittne på hvad han hade sagt, och Chesnel svarade. Markisen blef då stum och orörlig. Violante närmade sig; han började betrakta henne först på afstånå, sedan med oafvänd blick när hon ej befann sig mer än tio steg ifrån honom. Yian helsade henne icke hvarken med ett iecken eller med ett småleende. Kände han icke igen henne? Han återtog