Aftonbladet – 19 december 1866, sida 2

Det är icke utan sjtt intresse att taga kännedom om det intryck, som den franska armåreformen gjort i de preussiska militärkretsarne. Man har der isynnerhet sysselsatt sig med frågan, i hvilka afseenden den nya organisationen närmar sig den preussiska och i hvilka den skiljer sig deritrån. Jag vill här sammanfatta de omdömen, som här fällas derom. Det franska kejsarriket har i främsta rummet icke kunnat undvara en permanent armå, hvars största del består af soldater, som valt detta yrke såsom sin ständiga kallelse, och hvilken just derigenom är söndrad från de öfriga samhällsklasserna samt, hvad man än må säga, måste ega karakteren af en lifvaktsarm (armee de pråtoriens). Detta kan isynnerhet tillämpas på en tredjedel af den aktiva armån. De båda återstiende tredjedelarne innehålla redan kadrerna för dem, som ersätta andra, och bäraf följer, att hälften deraf måste läggas till den permanenta armån i egentlig mening. Som utbyte dessutom är tillåtet mellan rekryterna vid den aktiva armån och vid reserven, ökas och förstärkes derigenom soldatesken, såsom det kallas i Preussen. Dernäst förutser man, att den franska medelklassen isynnerhet i de stora städerna icke gerna skall underkasta sig nödvändigheten att genomgå ?Pecole des armes? i den aktiva armen, vore det också blott under ett eller två år, för att derefter vara underkastad en fyllnadstjenstgöring i det mobila nationalgardet. Härtill skulle fordras, att man kunde räkna på den spartanska karakter, som man utomlands tillskrifver det preussiska folket, men hvilken gaknas i Frankrike. Slutligen är man öfvertygad, att franska regeringen skall rygga tillbaka för faran att beväpna arbetarebefolkningen i de stora städerna och att sålunda i soldatyrket inöfva massorna, hvilka vid något tillfälle skulle kunna resa sig mot den beståndande samhällsordningen. Med ett ord, man tror icke att Frankrike kan genom sin reform inom en nära framtid ernå de förmåner, som Preussen förskaffat sig genom förberedelser, hvilka gå 50 år tillbaka, och som — det måste man erkänna — till en stor del äro att tillskrifva befolkningens i norra Tyskland manliga, stadgade och arbetsamma lynne. Icke desto mindre sysselsätter man sig naturligtvis mycket med den tillväxt i krigsstyrka, som den nja organisationen om en tid skall förläna Frankrike. Bildandet af de tre nya armåkårerna skall till följd häraf påskyndas. Man kompletterar utrustningen och fyller de luckor, som det sista kriget åstadkommit. Då man ser den verksamhet, som råder i arsenalerna, skulle man vilja påstå, att Preussen bereder sig på ett stort krig, hvars utbrott torde ligga närmare, än man i allmänhet föreställer sig. Det är i sjelfva verket ingen brist på pessimister, som icke en gång vilja afbida utgången af år 1868, utan tro, att Frankrike skulle kunna vilja påskynda afgörandet före expositionen, hvilken, enligt krigspartiets i Paris mening, då Hole öppnas efter en för Frankrike ärofull red. Denna olycksbådande spådom är det utan tvifvel i sin ordning att bemöta med mer betryggande förebud, hvilka antyda, att det olycksdigra utbrottet af nästa krig kommer att fördröjas längre. Europa har genom påfvens mun erfarit, att kejsar Napoleon är verkligt sjuk. Särskilda underrättelser ur trovärdiga källor gifva anledning att antaga, att ehuru kejsarens helsa icke ingifver några allvarsamma bekymmer, kan han dock icke sjelf sätta sig i spetsen för ea arme. Men ett krig vid Rhen skulle knappt kunna försiggå i hans frånvaro. Han ensam kan beherrska militärchefernas rivalitet och ingifva en nyligen bildad och vid de nya vapnens bruk ännu knappt van armå hopp om seger. Diplomatien är föröfrigt öfvertygad, att kejsar Napoleon, trogen sin regerings tra. ditioner, icke vill föra krig ensam. Han skall vara mån om att tillförsäkra sig förbund med Österrike, hvars djupa hat mot Preussen icke är någon hemlighet för någon. Österrike har ingalunda fogat sig i tingens nya ordning. Det betraktar fördraget i Prag såsom ett vapenstillestånd, som skall förskaffa det nödigt rådrum att hemta sig och åter begynna kriget i ett gynnsammare ögonblick. Men de inre söndringar, som sönderslita det Habsburgska husets monarki och :den ytterliga oredan i dess finanser skola icke så snart tillåta Österrike att erbjuda en för Frankrike föga gagnelig allians. — Allt gifver såtedoög anledning till den tron, att så framt icke utomordentliga händelser inträffa, skall kejsar Napoleon, som är personligen emot krigsiderna, vinna seger öfver de krigiska tendenser, som finnas hos vissa partier och nyligen banat sig väg till och med till hans omgifning. Men i Tyskland sysselsätter man sig icke förty mycket lifligt härmed, hvaraf första följden är, att affärerna förlamas. Hvad de inhemska angelägenheterna beträffar, så öfverlefde freden mellan rtegeringen och oppositionen icke länge slaget vid Königgrätz. — Debatterna i representantkammaren under budgetsdiskussionen ha stundom genom sin liflighet påmint om de mest upprörda stadierna af den fordna konflikten. Regeringen har om också med svaga majoriteter lidit nederlag, som varit ganska känbara för henne. Emellertid har kammaren visat sig temligen försonlig i de stora frågorna. Militärbudgeten, som uppgår till en summa af 41,574,348 thaler antogs i klump med en resolution, hvilken till principen gjorde förbehåll af ena läglig ytterligare reglering af de militära tvistefrågorna (två-årig tjenstetid för infanteriet o. 8. v.). Det är bekant, att dotationslagen blifvit antagen efter en förutgången öfverenskommelse mellan regeringen och kammaren. I går slutade den förberedande öiverläggningen om budgeten, som upptager en summa af 168,929.873 thaler. Andra läsniagen eller die Schlussberathung skall försiggå i nästa vecka. Allt gifver vid handen, att sessionea skall sluta uten hinder i nästkommande Januari månad. Genzst derefter skola parlamentsvalen företagas, men agitationen för dem börjar redan nu förmärkas i hela norra Tyskland. HR matt Flottan. K. M:t har för innevarande