Aftonbladet – 19 december 1866, sida 2

— .;)-4MH-U--— —— VV MUMHVMH XXI Slottet Croix-de-Vie var nu tyst; stora porten, som vanligen alltid hällits öppen, var nu stängd, allen tom och öde. — En karl sågs nu vandra långs kanten af de grafvar, som omgålvo slotiet. Lesneven, ty det var han, hade hållit sin andra ed; han hade ej rest. Han hade återfunnit sin fordna tillflyktsort i byn Sainte Marie, och betalade med sina sista fyrkar den magra gästfrihet, han emottogaf en gammal qvinna, ännu fattigare än hennes gäst. Om dagen hade han ej annat tak än ekarne, redan betäckta med mögel af regnet och höstens bedröfliga rost. Detta irrande och ovissa lefnadssätt utplånade småningom från hans anletsdrag det uttryck af förtröstansfull djerfhet och ungdomsliflighet, som fordom gaf dem ett sådant behag; emellertid tröttnade han ej vid sitt elände och öfvergaf ej sina drömmar. Hvarje morgon sågs han vid foten af slottet; han. .sröfvadeshela tim. ar omkring derna dystra och Tikasom för follavde vrt. I dög hade hans otålighet blifvit ännu starkare; han hade kastat sig in ibland de buskar och träd som uppstego i en oredig massa ur djupet och på kanterna af dessa breda grafvar. Han gick fromåt, hakande sig fast vid grenarne, trotsande törnena, som refvo honom, mätande den höga mur, som reste sig på andra sidan, och genomborrande den med sina blickar. — Slutligen stannade han med händerna alldeles blodiga, han hade upptäckt hvad han sökte, en bresch i denna mur; derpå tänkte han efter ett ögonblick, och steg så dristigt ved i grafven. Utan tvifvel tänkte han ej på att som en röfvare bryta sig in i detta dystra slott, han ville blott hissa sig upp till denna bresch, och så derlifrån låta sin själ och sina blickar fram