Aftonbladet – 19 december 1866, sida 2

— ??41:——o hufvud, tyckte han sjelf att jorden sjönk under hans fötter. Samma heliga fasa, som gripit honom tre månader förut vid under-: rättelsen om att Martel VI på Bochardiere sof en sömn, som likna e döden, bemäktigade sig ånyo hans svaga bjerta. Likasom förra gången förebrådde älven nu adelsmannen presten dess bristande mod, och presten försökte göra sin skyldighet. Herr de Gourio närmade sig, men hans natur förblef den starkare eller den fegare; abben kände sig nära att falla i vanmakt; han höll händerna för ansigtet, och gick åter in i kapellet. Enkemarkisinnan på Croix-de-Vie, Martel V:tes enka, Martel VI:s mor, nedsteg glädtigt utför slottets stora trappa i sällskap med sin granne Bochardidre. Martel, Violante och Chesnel inträdde under vestibulen. Enkan uppgaf ett högt skrik, och störtade emot sin son. Markisen fattade henne vid armen. 6 T Had är väl iifvettensade knmtiliskoand. jMan påstår, att det är en gäfva af Gud: jen vacker gåfva! Och hvad är Gud? Min slägts och min egen fiende. Lifvet är iaenting annat än en smula blod i våra ådror. Då man låter det rinna bort, hvem skada vi väl dermed. Dem som älska oss? Min far krossade sitt hufvud emot klipporna vid flodstrand.n, och min mor kommer icke ihåg det. Martel! utropade Violante, Martel!4 Min son, mumlade enkefrun, i det hon sjönk ned på stengollvet. Det finnas olyckliga, som ha barn, återtog markisen gapskrattande. Jag haringa; jag; jag bar inga. Inga flere af huset Croix de-Vie, förbanvade slägt! Jag är den siste, den siste! :