Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

honom med blicken. Hon höll sig ej längre stödd emot korset: Lesnevens sista ord hade hastigt lifvat henne och återgifvit henna krafter; hon tyckte att dessa grymma ord förtjenade näpst. Förtröstan hade han sagt — hopp hade han ej vågat säga, pånyttföddes i hans hjerta; hoppet att markis Croix-de-Vie skulle återfalla i sitt ärfda raseri; hoppet att-han skulle sluta som sina förfäder, och att hon, markisinnan, åter skulle bli fri. Nåväl, hem vet? Lesnev:. smickrade sig måhände med att hon en dag skulle kunna älska honom, ett hån, en förblindelse, en dumdristig grymhet! Att efter en Martel älska en Lesneven. Der rdae öfverjägaren hade vid ett annat till: fälle varit blygsammare. Under deras första samtal, vid dessa Bochardieres afvenbokar, hvarom han oupphörligt talade, hade han segt, då han lemnade henne: Ni tl skar markisen, det är då han, som kommer att lefva. Han kände i detta ögonblick att Martel hade en bättre rätt att lefva än han. Och Violante, som nu började gripas af e vidskepelser, hvaraf hon var omgifven, Vioiante hade då ej kunnat hindra sig ifrån att betrakta dessa ord som profetiska. Han, som uttalat dem, hette Lesneven. Och Leszeven hade varit det första redskapet i ödets hand emot Croix-de-Vie; han kunde ja ock, utan att sjelf veta cet, vara ödets stämma, som förkuunade, att medlemmarne af denna slät voro friköpta och räddade. När han hade sagt: markisen kommer att lefva, talade han måhända sannt,