Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

Ack, hvarföre hade mormodren så svart dött? Violante hade nödgats lemna den stilla bonivgea vid Juras fot, för att följa sin far, hvilken hon ej kände. I stället för Alpernas fria och rena luft hade bon inandats de tjocka dimmorna kring sin faders gård; i stället for snöklädda bergspetsar och gyllene solnedgångar hade hennes ögon ej mött någon annan horisont än den enformiga eviga skogen, den dunkla kronan på detta bedröfliga Croix-de-Vie, som reste sig dernere bland ekarne, redan fem gänger fördömdt. Gud hade fört henne så fjorran ifrån, från en annan verld efter att ha tagit ifrån henne allt hvad hon älskade. Och här skulle hon ännu en gång älska, men med hvilken okänd styrka, med hvilken ännu djupare låga. Och denna hennes hjertas skatt, denna hennes life sällhetsrus beredde sig nu himmelan att ta ifrån henne. Mormor4, sade hon helt sakta, Som du från din himmel följer mina steg, visste du hvad Gud hade emot mig?4 — Derpå erinrade hon sig huru hon kort efter sedan hon kommit till Bochardigre, en afton hört Croix-de-Vieslägtens historia liksom i en dröm. Knappt hade hon satt foten på denna olycksbijingande jord förrän hon mötts af denna legend, hvilken bon sedan dåraktigt boppats förneka eller öfvervinna. — Mormor, upprepade hon ännu en gång, Sbed för mig! — Men himmeln, alltjemnt insvept i dessa dystra moln, hvarifrån nu isiga droppar nedföllo, denna himmel var känslolös och döf, och hon som hon kallade till sin hjelp, hörde henne icke. Violante, sittande på treppstegen till stenkorset, gömde sitt anigte i sina händer. Ett ögonblick derefter kände hon en varm och vänlig flägt öfver gig. Hunden Magnus hade följt henne i spåren och kom nu till henne. Hon drog