Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

Vattenbristen å Södermalm. Man vet verkligen icke hvilketdera man skall mest beundra, lojheten hos myndigheter, som tillåta sig att under hela veckor lemna en stor stadsdel i saknad af en den oundgängligaste förnödenhet: dricksvatten, eller menlösheten hos en befolkning, som tålmodigt fördrager en sådan behandling. Troligt är, att på intet annat ställe i verlden sku!le något dylikt kunna inträf att medföra de allvarsammeste på Tålmodigare menniskor ha bestämdt icke funnits sedan Jobs dagar än de goda Södermalmsboerna. Denna stadsdel hade sedan äldre tider egt en brunn, som lemnade ett ganska godt dricksvatten, mången menade det bästa brunnsvatten i Stockholm. Men brunnen råkade ligga i vägen för denna sammanbindningsbana, hvars bestämmelse det synes vara, till en början åtmirstone, att ödelägga en stor del af det, som naturen eller menniskoarbetet gjort för vår vackra hufvudstad. Dermed var brunnens tillintetgörelse beslutad. Vi veta icke, att från de myndigheters sida, som skola bevaka hufvudstadens invånares rätt och bästa, härvid förspordes någon gensägelse, och det var troligen ren välvilja af jernvägsbyggnadsstyrelsen då den benäget åtog sig att bygga en ny brunn i den förras ställe samt att under tiden föranstalta att Södermalmsboerna fingo hemta vatten från en vattenkastare, anbragt i Brunusbacken. Omsider blef den nya brunnen färdig. Det vatten, den lemnade, var dock af sådan beskaffenhet, att en elakartad sjukdom blef allmänt gängse inom den vanlottade stadsdelen. — Sundhetsmyndigheterna nödgades ingripa; brunnen tillstängdes med förständigande för vederbörande att ej få öppna den ånyo förr, än vattnet befunnes godt, och under tiden fick man ånyo anlita vatteokastaren. Så har det fortgått till fi nögra veckor sedan, då äfven vattenkastastaren stängdes, och Södermalms invånare fingo se sig om hvar de från andra stadsdelar kunde förskaffa sig det oundgängligaste af si:t vattenbehof. Sålunda har det fortgått och så fortgår det ännu i denha stund. De som ha tjenare nödgas sända dem den timmas långa vägen till Brunnsgränden i Staden för att anskaffa en flaska drickvatten, och de fattiga, som sjelfva få uträtta sina ärenden, nödgas för samma ändamål upp offra en ansenlig del af den tid, som de så väl behöfva använda till arbete för sin ut komst eller till vården om hus och hem. Det otroligaste härvid är, att vattenkasterens tillstängning icke lärer vara, såsom man på Södermalm de första dagarne förmodade, förorsakad af någon bristfällighet, som icke kunnat genast afhjelpes, utan af en tvist mellan stadsmyndigheterna och jernvägsmyndigheterna om hvem som skulle bekosta d-t vatten, som vattenledningen levererar till vattenkastaren. Att en sådan tvist kan uppstå är redan i och för sig ett sorgligt bevis på den ömkliga slappheten hos vederbörande kommunalmyndigheter, som tillåtit jernvägsbyggnadsstyreisen att taga i besittning den ifrågavarande brunven, lika väl som så många andra stadens tillhörigheter, utan att betinga sig tillförlitliga garantier för, att stadens och dess invånares rätt och bästa ej derigenom förnärmades; men rent af oförsvarligt är, att, under det man utkämpar en dylik tvist, man helt enkelt läter en hel stadsael blifva i saknad af en sådan nödvändighetsvara som vatten. Högst törunderligt är också, att icke öfverstäthållareembetet, som vål må ega att tillhålla drätselnämnden att fullgöra sina pligter med hänsyn till sådana kommunala behof som brunnarnes vidmakthållande, icke med kraft ingriper för att vid detta tillfälle göra sin myudighet gällande. Eller lefver kanske öfverståthållareembetet, sin talrika poliskår till trots, i en lycklig okunnighet om att någon försummelse här finnes att beifra? Så ser det åtminstone ut.