Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

gan; men den nedtryckande känslan fortfor. Ingentinz hade kunnat rycka henne från denna kalla och nskna sien; det tycktes henne som om trappstegen till korset vore en klippa midt i det gränslösa hafvet, och att man der hade öfvergifvit henne. Och hade hon icke likväl allud lefvat lika isolerad i verlden? Hernes hjerta var af dem, hvilka hålla sig uppe öfver vanliga sympatiers och lättvunva vänskapers våg, hjertan, hvilka likväl hafva sitt värde när sorgens timma slår. Detta hjerta hade aldrig öfverlåtit sig mer än tvenne gånger, och blott tvenne gånger hade hon blifvit älskad till-: baka — af Martel, som hon snart skulle förlora; af sin mormor, som icke mera var till. Detta sednare minne upplifvade henne emellertid något litet likasom en tröstande solstråle midtunder hevnes svagbet; hon började tänka på denna vördade mormor. Dennas starka och ömma själ skulle ha uppehållit henne i pröfoingens stund; men den hade flyktat till detta dunkla eller ljusa rum, hvarifrån man ej mera återkommer; mormodren hade !emnat sitt barn. Fyra år förut, då hon var nära döden och såg Violante snyftande vid sin hufvudgärd, hade hon tagit denna vid handen och pekat på himmelen. SViolante! hade hon sagt, jag vill deruppifrån följa dina steg. Och nu, under denna stora förödelse af hennes förhoppningar och hennes mod vände sig Violante, i tankarne förflyttande sig fyra år tillbaka, till denna så högt älskade mormor, i detta ljufva språk, som hon ännu ofta begagnade för att tilltala henne liksom under den förra lyckliga tiden. tMormor!4 mumlade hon, ser du mig?? — Sorgen hade återgifvit henne svaghet och svagheten barndomens smekande ton: Mormor!4 sade hon, bed för mig!4