Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

han fullföljde sina vanliga beräkningar och sökte: sin fördel bland förskrämda personer, hvilkas hjertan voro falla af förtviflan, och om han ej hade någon högre tanke än att ur detta förfärliga skeppsbrott rädda öfverlefvorna, eå var detta ej hans fel. Men Violante kunde ej glömma att han önskat henne en sou! Hon aflägsnade sig sålunda, gående långs efter allen åt den sidan, som var längst ifrån slottet. Herr de Bochardieres röst upphörde -slutligen att nå hennes öron; då saktade hon sin gång och hennes tårar började åter att rinna. Hon hade aldrig räknat på sin fars bistånd i en dylik olycka; hon visste hvad hon af honom hade att vänta; deras samlif hade aldrig varit annat än en följd af meningskiljaktigheter och tvister; otaliga gånger hade det svalg, söm skilde deras själar, förskräckt henne, och nyss hade han, efter så många nålstygn, träffat hennes hjerta med ett dödligt sår. Och likväl nedtryckte henne den tanken, att äfven hennes far svek henne i denna yttersta nöd, hvartill hon såg sig bragt, att ingen fast och vänlig hand räcktes henne, att i detta förfärliga nedrasande af hela hennes lycka hon ej hade något annat att hålla sig uppe öfver blod och ruiner än stödet af en trogen betjent — denna tanke ned: tryckte henne med en sädan tyngd, att hennes knän vacklade, och att hos, ur stånd att gå längre och seende framför sig vid allns början stenkorset, släpade sig dit så godt hon kunde, och satte sig ned på trappstegen. I detta ögonblick tänk e hon ej längre på någon ting; hon betraktade allt omkring sig som ett barn, hvilket gått vilse och låtit sig sjunka ner på marken och der förblifvit, utan hopp om att hitta rätta vägen. Efterhand återvann hon minnet och tankeförmå