Aftonbladet – 17 december 1866, sida 2

— Bref från Afrika, Den förlidet år utreste unge Wenersborgaren ÅA. W. Eriksson, som troligen i detta nu upphunnit sin bestämmelsort Owambolandet, i det inre aj Afrika, har ånyo skrifvit till sina i Wenersborg boende föräldrar. Af detta bref, dateradt Otjimbingue den 5 sistl. Aug., gör Tidning för Wenersborgs stad och län följande utdrag: Den 2:dre sistl. Maj lemnade vi Kapstaden och kommo efter åtta dagars resa fram till Hval fiskbugten, som är en god hamn. Landet der omkring är en sandöken, hvarvid hr Ch. Ander: son och missionärerna låtit uppslå bodar för att förvara sina saker, tills vagnar komma för att föra dem in i landet. Det skulle nästan vara omöjligt för menniskor att lefva här, om ej på de Kopblåsta sandhögarne växte en slags frukt, som kallas vparas?. Den växer på ett taggigt snärje och blir så stor som ett barnhufvud och ir ljusgrön till färgen, när den blir mogen, samt utgör menniskors och åtskilliga djurs törnämsta föda. Folket här är hvad vi kalla buschmän (fat: tiga hottentotter), af medelmåttig, växt med gul ansigtsfärg och ulligt svart hår. Atta dagar efter vår ankomst till bugten kommo tvenne af hr An derson efterskickade europeer med yagnar, för att hjelpa oss att föra sakerna in åt Damara: landet. Under de tvenne första dagar vi reste, sågo vi endast sandhögar och sandslätter, men ju djupare vi kommo in i landet, ju mer tilltog xtligheten. Efter åtta dagar kommo vi till ep hottentottstam och fyra dagar sednare till Otjimbingue, hr Anderssons fordna hemvist. Här blef en stor glädje vid vår ankomst; män och qvinnor samlade sig omkring vagnarne för att helsa på hr Andersson och få sig en pipa tobak. Dama rerna är det resligaste och gröfsta folk jag sett. De begagna ej kläder, utan smörja ein kropp med fett, blandadt med en rödaktig lera. Såsom prydnader bära de perlband om halsen och vadorna; 1vinnorna hafva bälten afjegmperlor omkring lifvet. Jag har gjort flera utflykter för att jaga struts och andra större djur, men ehuru jag sett mycket, har det ej lyckats mig skjuta något. Landet har ett hemskt utseende, det är glest beväxt med ett slags buskartade träd samt buskar, och på sina ställen ser man ofantligt stora gräs slätter, men allt förbrändt och förtorkadt af solen. Vatten är mycket ondt efter, så att man måste hafva goda vägvisare, som noga känna vatten. hålorna för att kunna resa här i landet. Här är nu den kallaste årstiden; undernatten är så kallt, att det blir is på vattnet; deremot är dagen så varm, att den varmaste sommardag i Sverge ej kan dermed jemföras i hetta. Vårt sällskap utgöres, utom hr Anderson och mig, af en svensk sjökapten vid namn En, en smed, en oxdrifvare och en kock. Svante Smith, (stor jägare, äfven bördig från Wenersborgstrakten) som redan före min ankomst till Kapstaden begifvit sig till Damara, hade redan lemnat detta land, för att berifva sig till Owambo, innan vi kommo fram. Under vägen dit blef han med sällskap, endast 4 ;uropeer, anfallen af ett röfvareband af 120 hotentotter, hvilka Ifgäl måste taga till nykten, emnande 6 man döda, 3 par oxar och 2 bössor oh platsen. Stackaw Sante, han a ena höften, men ej farligt, om han ej mte