Aftonbladet – 13 december 1866, sida 3

i-Jma bruk nu åter finner nödigt att utsträck denna titel till flere, har det icke rätt dertill, oc hvad ligger för nedsättande deruti? Om 50 pe soner ega en hederlig titel, blir deras ära förrir , gad deraf, att några hundrade andra också ei ti hålla rättighet till en likadan. Endast kortsyni heten eller illviljan kan vilja påstå något sådan ti Det är ju icke fråga om att beröfva adelsmär nens döttrar frökentiteln, som enligt ett förmen privilegium tillkommit dem, och att hädanefte alla dem mamsell; först om sådant ifrågasatte kunde det finnas något tecken till anledning at tala om förnedring, nu icke. Det har äfven för sports, att somliga anse fröken-titeln innebär en upphöjelse, hvadan den af somliga med be gärlighet omfattats, af andra deremot undvikes emedan de ej anse sig vara fröknar, och är rädda för att få uppbära hån och smälek af der som ansett och anse denna titel såsom sin ute slutande tillhörighet. Hvad först beträffar de förmenta upphöjelsen, så kunna vi försäkra all oadliga flickor att de icke ega den ringaste an ledning antaga meningen med den föreslagna re formen vara den att upphöja dem ur deras mam sell-förnedring. Hvem har med skäl någonsii vågat påstå, att den ena af titlarne fröken oc! mamesell skulle i och för sig vara förnämare är Iden andra. Allt beror äfven här på bruket. On man ock antager, att fröken? varit betraktad såsom lidt former? än ?mamsell, ehuru sådan alldeles icke är händelsen, enär mången mam Isell genom sina personliga egenskaper och sir Isamhällsställming ofta öfverglinst ett helt tjog al fröknar, så hindrar det ju icke att bruket, som I föreskrifvit att så borde vara, tifven kan upp häfva denna föreskrift genom ait, såsom numera redan börjat ske, använda benämningen fröker till alla. Hvad åter beträffar det hån, som många törhända frukta få uppbära af adliga eller oadliga likar, så böra de tryggt kunna bära det, dels emedan denna deras pröfningstid, om ej alla tecken bedraga, ej blir synnerligen lång. och dels emedan den som finner ett nöje deruti visar, att hon icke står synnerligen högt vare gig på intelligensens eller det allmänna vettets skala, eller att hon åtminstone är full af fördomens surdeg. Från hvilken af dessa bevekelsegrunder ett klander skulle härflyta, så är källan icke synnerligen ren och syftemålets ädelhet minst sagdt misstänkt. Anledningen till reformen har ej legat i något upphöjelseeller förnedringsbegär, utan endast i den allmänna sammanlefnadens intresse. Hvem vet icke, huru mycket närmandet de båda könen emellan i vårt visst icke lifliga sällskapslif hindrats derigenom, att det ej funnits ett gemensamt tilltalsord, med hvilket man kunnat vända sig till hvilken som helst af de unga damerna. Om en ung man inkommit i en sällskapskrets, der han förut haft föga fruntimmersbekantskaper, och enligt vanan blifvit presenterad för dem alla, så har han dels icke hört alla namnen och dels glömt bort, hvem som egde det eller det. a sobert or er or LU vi FE vid dess egarinna, så vågade han knappt tilltala något enda af de unga fruntimren af frukian att använda mamsell om en fröken, hvilket varit ett förfärligt. brott, eller motsatsen, hvilket varit en löjlighet. Fanns det i sällskapet idel mamseller, så var den unge mannen nästan lika illa deran, om han ej kände deras namn. Han måste då så mycket som möjligt sluta till sin mun, ty mamsell rätt och slätt hade varit ohöfligt att säga, och då han icke kunde tillfoga namnet, emedan han ej kände det, så måste han tiga och, för att drägligen förnöta tiden, taga sin tilflygt till spelbordet. Men äfven om han kände namnet på alla flickorna, huru långsläpigt och tungt var icke bruket att oupphörligt behöfva a upp namnet, isynnerhet om detta var något långt. I stället att med misstro betrakta reformen, borde åtminstone de oadliga flickorna med tTacksamhet mottaga en förändring, som innebär ett framsteg till aällskapslifvets fromma. Många gäspningar vid supåerna kunde kanske derigenom bli dem besparåde, ett sällskapligt närmande mellan könen kunde ega rum, hvilket bör ligga i bådas välförstådda intresse att ej motsätta sig. En titel kan i sjelfva verket aldrig vare sig upphöja eller förnedra en menniska; det som upphöjer eller förnedrar henne är hennes personHörde han då äfven titeln fröken ett par tre gånger nämnas och ej särskildt fäste sig liga fgenskaper. ir fruntimmer Om benämningen på alla ogifta densamma, si blir det lättare för dessa egenskaper att göra sig gällande — hvilket alltid måste anses för en stor vinst. De adliga flickorna ega ju alltid den tillfredsställeljen att få heta välborna? iutanskriften på bref. Måhända kunde denn2 omständighet föranleda lem att bli flitigare brefskrifvarinnor än förut, wvilket deras vänner säkert med förtjusning kulle se. Det är en alldeles icke ovigtigz sak, om det venska folket är enigt eller oenigt. Och enigeten blir aldrig fullständig, så länge mellan de lika samhällsklasserna finnas små skiljaktigheer, hvilka betraktas såsom privilegier för den na klassen, ej upphinneliga af den andra. Sen nu de stora ståndskiljaktigheterna i det poska lifvet blifvit, såsom vi hoppas, för alltid ordade, så är det äfven en ganska vigtig angeägenhet att tillse, det icke i det enskilda, inre ifvet några trätofrön finnas qvar, af hvilka unna uppspira de enas stolthet och de andras fundsjuka och åtrå. Såsom en af dessa emå äckar, hvilka tillsammans med flere andra göra n stor tvedrägtens å, har man all anledning att fven betrakta det missförhållande, som genom len föreslagna reformen skulle undanrödjas, och fven ur denna synpunkt är det derföre vigtigt tt den genomdrifves.