Aftonbladet – 13 december 1866, sida 2

FANIOJEN CROIX-DE-VIE,) PAUL PERRET. Öfrversättning från franskan, Irrbloss!? utropade plötsligt Violante. Oförnuftiga drömmar! En förtviflans svaghet, som vill göra om historien om en förlorad sällhet! Hvartill tjenar det väl att öfverlemna sig åt tanken på hvad som kunnat vara, men icke varit? Hvartill tjenade alla dessa gyllne drömmar? Verkligheten var ju der, städse närvarande och obeveklig. Vansinnet inom detta slott, och i den unga, förskräckta modrens sköte detta barn, fördömdt likasom dess förfäder ! Violante hade upphört att gå; hon lutade sig emot stammen af en ek. Hon märkte icke på borggården, hvilken hon ännu var temligen vära, vid den stora porten en grupp af samlade tjenare. De märkte på afstånd genom dimman vecken af denna långa kappå, som de kände, denna smärta, oförlikneliga växt, hvilken de beundrade väl tjugo gånger på dagen, och de gnuggade sig i ögonen, osäkra om de skulle tro dessa... Huru? markisinnan Violante ute, midt i denna tjocka, isiga dim..a och på denna timma af dagen!... Violante hade lika litet sett eller hört en vagn, som i starkt traf körde upp från sndra ändan af allen. Det var hennes far, van att bege sig till Croixde-Vie kort efter enkefruns uppstigande till familjefrukosten, och i dag hade han mera brådtom än vanligt. Han körde sjelf sina hästar, hvilka han nu tvärt höll inne, ropade på sin dotter och inbjöd henne att stiga upp i vagnaen för att återvända till slottet; men Violeante gjorde en vägrande åtbörd. Herr de Bocehardiere hoppade ur och befallde sin betjent att köra vidare med ) Sp A. B. n:r 251— 261, 263, 265—269. fa 275, 217, rk SN 297, 289 och