Aftonbladet – 12 december 1866, sida 2

hepnes tidehvarfs gift, och hvaröfver den högsinte, den ädle och epfaldige Martel hade hbeft den svagheten att rodna, det var den förskräckelse, eom gripit markisionan då hon fick höra sin sons besynnerliga planer, så stridande emot den universella lagen, emotverldens vanor och emot en högättad ädlings pligter. O, hvilka eländiga grunder, ella stämplade med den olycksaliga andan af en förgången tid, som trodde sig vara granolaga, men aldrig var annat än andefattig och lättsinnig, Violsante förmodeade emellertid, att markisinnan vid detis sällsamma förhållande trott sig böra taga hennes parti och handla förhennes bästa; hon hade ansett återhållsamheten vara en uppoffring för den som Martel funnit värdig att bära sitt namn och att stödd på hans arm vandra genom verlden. Och sedan hade fru Croix-de-Vie velat rädda sitt hus. Ack, om Violante kunnat gissa markisens hemliga tankar och den ädla försakelse han af henne väntade, huru skulle hon icke ha sått honom till mötes! Utan någon falsk rodnad, utan någon tvetydig blygsel skulle hon ha sagt till honom; Se här är jag! teg j af mig annat än du vill, endast ett jag är vara hälfton af din själ! — Kanbända kulle de båda två ha funnit mera behag i lena moraliska besittning, som uteslöt den ndra. Och Violante började tänka huru won skulle i Mertels ögon förblifvit likaom den rena bilden af en okänd lycka, liasom en idealisk syn, som ingenting förnått fördunkla, och att hennes välde öfver ans hjerta derigenom endast skulle ha blifit änvu större. Hvilket ljufligt, jemnt lif, tan rysningar, uten farhågor!... Ja, ödet ade då blifvit bedraget, gäckadt, besegdt; det skulle ej i Martel ha funnit det pf, som det sökte; det brydde sig ej om en roix-de-Vie, som ej hade någon son.