Aftonbladet – 11 december 1866, sida 2

OA AV ekt och går nu öfver till landsmåls?ilteraturep. TERREEOOOTASTANENESEENEN Preussen inför domstol. Såsom man orde minnas, stämde Preussens ambassalör i Paris, grefve Goltz, i sistl. September månad egaren af den österrikiskt sipnade idningen Mmorial diplomatique inför polislomstolen i Paris för äreröriga beskyllvingar mot konungen af Preussen. Under någon sid var man böjd för ett antaga, att den preussiska regeringen hade gifvit befallning om att låta målet förfalla, men ryktet derom bekräftade sig icke. Den 1 dennes handlades målet af rätten i närvaro af en stor mängd åhörare. Advokaten Dufaure, som försvarade Memorial diplomatique, angrep Preussen och den preussiska politiken på det häftigaste; åhörarne helsade hans anfall med stormande bifall och på ett så larmande sätt, att rättens ordförande måste låta polisbetjenter föra flere af de närvarande ut ur domsalen. Preussiska regeringeos advokat var Lachaud, hvars tal beskrifves såsom temligen matt. Domen utföll såJunda, att bladets ansvarige redaktör Ollivry fälldes till 100 fr. böter och en månads fängelse; samma straff drabbade artikelns författare, redaktionssekreteraren Boutet, och boktryckaren dömdes till 100 franes böter. Det åtalade stället i Boutets artikel af den 9 sistl. Sept. var följande: ?Vi ansvara för riktigheten af det faktum som vi här meddela. Furst Lobkowitz eger på sina böhmiska gods merinofår af det renaste blod, hvilka äro bland de största sällsyntheter. Konungen af Preussen blef så betagen af deras skönhet, att han straxt lade beslag på dem för sina schäferier, utan att erbjuda egaren ringaste ersättning.? Detta påstående upprepas i Måmorial diplomatique för den 17 Sept. med följande tillägg: För åtta dagar sedan omtalade vi fakta, som till en viss grad förklara, att det ofvanifrån gifna exemplet måste verka skadligt på den simple soldaten, hvilken ansåg sig fri från alia skrankor i alseende å plundring och ejelfsvåld.s I domen heter det, att beskyllvingar af detta slag innebära en direkt förnärmelse mot konungen af Preussen och öfverskrida de gränser som äro uppdragna för kritiken vid bedömandet af regeringshandlipgar och krigsbedrifter. Indep. belges juridiska korrespondent i Paris lemnar i ett bref af den 30 Nov. en närmare beskrifning på domstolsförhandlingarne. Åhörareplatsen i polisdomstolens 6:e afdelning var — säger brefskrifvaren — för liten att rymma alla de notabiliteter, som ville bivista den drabbning, hvilken konungen af Preussen här levererade Österrike på domstolens område och på Memorial diplomatiques rygg, hvilken tidning, såsom man vet, är Österrikes tillgifnaste vapendragare. Bland de närvarande märktes generalprokuratorn Mornas och, flera medlemmar af lagstiftande kåren. Åhörarne utanför skranket voro talrika, ty man visste, att två krigförande makter voro representerade af värdiga kärpar: Preussen af Lachaud och Osterrike af Dufaure. Den stämde redaktören Ollivry påstod, att det icke varit hans afsigt att förnärma konungen af Preussen genom att meddela fakta, på hvilkas riktighet han då icke tviflade; för öfrigt hade de ifrågarande beskyllningarne föranledts af en preussisk korrespondens till Köln. Zeitung, som beskyllde de österrikiska soldaterna för stöld och plundring. För att karakterisera tonen i Dufaures försvarstal, meddela vi efter Indep. belge följande ställen: ?Det af Måem. diplom. omnämnda faktum är icke annat än en handling, hvars motstycken man kan finna i hundratal under det sista fälttåget; det har blott den egenheten, att det är mindre graverande än många andra och att det har anspråk på att få passera oenmärkt efter alla de våldsdåd, som karäkterisera ett eröfringsoch äregirighetskrig. Hvad vill då väl borttaganet af några får säga, till och med om det var merinofår, efter konfiskationen af ett konungarike och tre hertigdömen? Dessa fakta äro icke allenast sanna, de äro tilllika sannolika. Och hvarigenom skilja de sig från affären med hertigens af Nassau vinkällare? Dessa viner voro så utsökta, säger Lachaud, att de på sätt och vis utgjorde den nassauiska kronans juvel. Välan då, svarar Dufaure, furstens af Lobko witz får voro så vackra och sällsynta, att man funnit lämpligt att annektera dem med den preussiska kronan.? — För öfrigt måste anmärkas, att å svarande sidan intet bevis kunde anföres för riktigheten af de framkastade beskyllningarne.