Aftonbladet – 11 december 1866, sida 1

axel likasom för att återtaga besittningen af sin egendom, och tänkte att ödet nu ipphört att vara den starkare parten. Marisen ville tala; men hon bad honom med stt tecken att tiga. AHt hvad de i denna stund hade kunnat säga hvarandra, skulle innu ha varit fullt af feber; hon älskade ngenting annat än lugn; hon tänkte, att on vumera hade för sig långa dagar, måvader, år för att höra Martel säga, att han ilskade henne, och för att svara honom. I letta ögonblick fann hon det vara långt ljufvare att i tysthet förvånas öfver lättheten f sin seger. Hon andades omsider ut efter lenna förfärliga afton; hennes bröst återog efter hand sin vanliga jemna och långamma rörelse, hennes fuktiga ögon sågo ipp emot himlen med gränslösa förhoppvingar, och det tycktes henne som om hon ler såg sina farhågor flykta bort såsom slycksbådande moln... Nu öppnades dörren på glänt af Chesnel. Då han fick se den unga markisinnan, stannade ban på tröskeln, Herr de Oroixg-de-Vie, som alltjemnt hade legat vid sin hustrus fötter, steg nu upp. Ack! sade han med ett emärtfullt saktmod. Chesnel stod der och vaktade mig. Hör hit! Chesnel.? Hrad vill ni mig?? sade Chesnel med sin hesa stämma. ?Ni har nyss gjort mig mycket ondt. Croix de-Vie älskar ej längre lem, som tillhöra honom. Derföre kommer han ej heller att af dem älskas tillbaka.? Chesnel?, sade markigen i det han räckte. honom handen, har jag då förolämpat dig utan att veta det, min gamle kamrat?? Cheenel är ej längre er gamle tjenare?, itertog den dystre chouanen, hans öron vilja ej längre höra de saker ni söger, och han lemnar ert hus?