Aftonbladet – 11 december 1866, sida 1

ryste i hela sin kropp, och närmade sig stapplande sin hustru. Han förde hander till pannan, och sade till henne: CDröm mer jag ?4 Minnets förståndet, kärleken, allt åter vände på en gång; i hans hjerta var det som en sammanpressad flod af ljus, brytande fram ur denna mörka natt; menniskan och älskaren vaknade jå en gång. Markisen tog Violante om liivet, drog henne till en soffa, och satte sig vid hennes fötter, — Hvads har du väl änkt om mig? sade han ill henne. Har du då trott, att jag ville lemna dig så snart?4 Jag har trott hvad jag måste troX, svarace hon; att kärleken icke är evig, att dertill fattas mycket. Och det år troligen icke med 088 som han lär börja att bidet: vi äro underkastade den gemensamma lagen. Du älsker mig ej längre.4 uViolante! utropade Martel. Violante såg på honom. Han skulle e mer älska henne. Hvad hade hon väl sagt Nej hennes välde var icke slut. Mertel sökte på hennes läppar sin förlåtelse, och sjel ve de förebräclser, som derifrån ulgingo, fästa de honom på nytt vid lilvet. Han berusa des af att se och höra henne äfven när hor gade honom dessa grymma ord, och ban val redan räddad, ty han hade i hennes ögor återvunnit lusten att lefva. Var det vä semme man, som för ej fullt en timme se dan kämpade emot den frestelse, det onda. som tillhörde hans slögt? Han hade sä ledes haft ekäl att fråga om han ej yaknat ur en dröm. Hvarje spår ai örvirring hade nu försvunnit från hans an gte. Violante läste klart i hans själ; bon säg der icke en enda tanke, som ej tillhör. de henne. Då lät hon sla hand fella ned på Martel ovat