Aftonbladet – 11 december 1866, sida 1

hade träffat; den hade icke blott vidrört ramen, utan ock genomträngt och sönderslitit duken, och träffat den törste bland de af ödet lifdömda i hufvudet. I den förfärlige borgherrens panna sågs en öppning. En stunds tystnad rådde till en början i galleriet. — Min mor, sade Violante, jag vill föra er tillbaka i edra rum. Men innan hon tog sin svärmors arm, gick hon bakom Chesnel. — Stanna qvar, sade hon helt sakta till hozom, din husbonde är der. Enkefrun behöll henne qvar hos sig. Violante nödgades hitta på en förevändning för att återvinna sin frihet, hvaraf hon var i så stort behof. Hon sate, att Martel hade bedt henne att med honom läsa om dessa märkvärdiga bref, med hvilka han varit sysselsatt hela aftonen. Markisinnan trodde på dessa bref; hon såg med saknad sin dotter oflägsna sig, emedan hon kände sig en smula nedstämd, och hon bekiogade sig deröfver med sitt vanliga behag, lycklig, ganska lycklig att endast känna sig nedsämd. Med ett enda ord hade Violante kunnat förvandla hela denna näpna melankoli till förtviflan och förskräckelse; men kon hade lofvat sig sjelf att för sig ensam behålla denna förfärliga börda. Markisionan misstänkte ingenting. Istet tvifvel bade fallit henne in öfver hvad hon kallade aftonens äfventyr; hon hade lugnat sig öfver den der oskickliga kulan, som gått in i porträttet; hon smålog öfver Violantes obeiänksamhet och frågade sig sjelf buru det var möjligt, att markisen icke hört skottet och lupit till som alla de öfriga. Ingen hemlig röst hade varnat bevne, alt man bedrog henne; ingen aning hade uppstått i modrens själ. Ack, Viclante afundades henne icke denna lugna okunvighet, som skulle bli f så kort