Aftonbladet – 11 december 1866, sida 1

mina önskningar ej längre göra stor verkan på ditt hjerta. Lika godt! Du är skyldig mig en tjenst för det onda du nyss gjort mig; gå in i det der rummet. Jag lyder dig, sade Martel. Steg hördes närma sig. Två till tre förskräckta betjenter kommo först springande med ljus. Derpå inträdde enkefrun, stödd, eller snarare buren af Chesnel. Herr de Bochardigdre följde henne. Violante var stående midt i galleriet. Karbinen låg på mattan vid hennes fötter. tMin son! ropade enkan, Shvar är min son 2 Han är i mina rum, svarade Violante med tydlig röst. Jag var hos honom. för ett ögonblick sedan. Han har ej upphört att skrifva.t Derpå framträdande till markisinnan, sade hon: Jag ser nog, att jag är orsaken till hela detta alarm. Jag visste att denna karbin stod här, och jag ville icke att den blef qvar här. Jag har kommit för att taga den; men jag har ovårdsamt med min klädningsärm vidrört trycket. Jag har skrämt er, min mor! eMin dotter, sade herr de Bochardiere, tär du då tokig? Åh, visst icke!4 utropade enkefrun, i det hon fattade om Violantes hufvud och kysste henne på pannan; Chon är tvärtom vis och tapper; hon förgäter ingenting; hon vakar. Chesnel hade tagit upp karbiren. Han betraktade den med en misstrogen min. — Den var således laddad, mumlade han. — Derpå tog han en armstake från en af be tjenterna. Hans ögon riktades uppåt, sökande svåren efter kulan. Han lät höra ett doft utrop, och fattande enkeirun vid ar men, visa e han henne Martel I:stes porträtt. Det ver detta porträtt, so: kulan