Aftonbladet – 10 december 1866, sida 2

SYRE, SRS OF SEP fikan vinglare, hvilka icke tänka på framtidens betryggande, blott vidtaga åtgärder för att fylla stundens mest trängande behof, fortsätta upplåning, för att derigenom undgå, att betala räntan medelst eget arbete. Hela verlden känner att en ibland hufvudanledningarne till de svenska statspapperens mindre gynnsamma notering på främmande börser är just den förutsättning som i utlandet är rådande, att Sverge kommer alt blifva en stående låntagare?, och alla sådana måste i den-stora penningmarknaden underkasta sig alltjemt stigande vilkor för lång erhållande. Man kan vara viss på, att svenska staten både vill och kan punktligen iakttaga de årliga afbetalningarne och man kan vara lugn, att det ofantliga flertalet af svenska folket hyser sådana tänkesätt, som anstå en mindre talrik uation, hvars förnäm sta uppgift det är att genom intellektuek utveckling och materiel förkofran få intaga ett aktadt rum bland kulturfolken. Ingenting kan således anföras emot oss till förringande af vår statskredit annat än benägenheten att genom betydliga upplänta penningkapitaler utföra arbeten på ett eller annat decennium, öfver hvilka man kunde vara stolt äfven om dertill erfordrades en hel mansålder. Olägenheterna af en fortsatt upplåning inskränka sig ej till förböjningen i skatter, utan de äro vida kännvarare genom deras menliga inflytande på svenska krediten i utlandet och på räntefoten inom landet. Det kan icke angifvasi siffror huru stor förlust som årligen drabbar svenska bandeln uti dess gemenskap med utlandet derigenom att svenska statskrediten blifvit placerad på ett lutande plan; men det år säkert att denna förlust är ganska kännbar. Man tager för gifvet att, när ett folk såsom elt helt kan finna sig vid att göra ofördelaktiga affärer och betala drygt, individerna af detta folk ej heller äro så noga, utan att de blifvit vanda att betala dyrt. Då statslånen erhöllos till fyra och en half å fem procents ränta, så hade upplåningen i utlandet ej något menligt inflytande på räntefoten inom landet, men sedan man numera kan tillvinna sig sex å sju procents ränta jemte all den säkerhet svenska staten kan erbjuda, då blir frågan en helt annan, och det är uppenbart, att svenska kapitaler söka sig väg till svenska statsobligationer äfven om genvägen öfver Hamburg mäste begagnas. Må alla de, som ropa på pya statslån under ere eg, att derigenom vinna ökad kapitaltillgång för gagnande och välberäknade företeg inom landet, besinna detta. Genom att förmå staten fortfara att vara läntagare på dryga vilkor, hafva de endast fått en ny farlig konkurrent i marknaden. Det har tillförene inträffat, att, då betydliga utländska lån blivit afslutade och hastigt indragna, tillfälligt öfverflöd på penningkapital visat sig uti den inhemska marknaden. Denna omständighet föranleder alla skuldsatta alt hoppas lindring i sina bekymmer genom nya statslåns upptagandermen en såan svallvåg af utländskt penningkapital ger blott en ögonblicklig lyftning, hvaremot den tillökning uti utgående ränta och amortering suger rörelsen under en mansålder. Äfven om det penningkapital som skulle placeras uti nya statsobligationer antages tillhöra svenska män blifver följden så tillvida densamma, att dessa kapitaler icke äro nya öfverskotter utan hafva varit tidigare placerade antingen emot inteckningar i fast egendom eller: måhända uti förlagslån, hvarpå bristen nu är ganska kännbar. Fortsatt upplåning för statens räkning under nuvsrande förhällanden skulle klarligen ådagalägga, att svenska riksdagen uppgifvit att bedöma hvar gränsen för statsskulden bör sättas, utan helt enkelt öfverlemnat sin beslutande rätt i denna vigtiga punkt till — långifvarne. Kommer dertill den orimligheten att . svenska staten och den största enskilda korporation i hela landet Allmänna hypoteksbanken varit och äro samtidigt länesökare. Man kan knappt uttänka en fördelaktigare anordning för — långifvare. Med stor förvåning hafva vi i Postlidningens spalter läst följande: ?Om svenska statens namn icke skulle anses såsom tillräcklig säkerhet i och för sig för betingande af goda vilkor, så kan ju låntagaren lemna hypotek uti sina kronoegendomar eller jernvägar. Och svenska statens första åtgörande bör sedan blifva att inlösa en del af sina obligationer i Tyskland, så att marknaden på dessa ej der må förblifva så tryckt som den nu är. Sedan staten för sina oundgängliga behof tagit hvad som af lånet behöfves, kan ju öfverskottet på de vilkor, som staten sjelf betalar, fördelas emellan rikets ständers bank och hypoteksbanken.? j Man säger att de stora utländska benkirer, hvilka lyckats samla oerhörda fonder på statslån, ligga djupt i politiken och äro hvad man kollar fina politici. Måhända är det från dylik källa de af oss citerade yttranden på något underbart sätt funnit sin väg till Posttidningens spalter? På ett bättre och lämpligare sätt kan man ej förbereda allmänheten på lämpligheten af ytterligare en procent förhöjning af statslåneräntan. kribenten synes taga för gifvet att svenska statens kredit är så sjunken, att för erhållandet af nya lån böra ?kronoegendomarne och jernvägarne? utbjudas såsom särskild ih Sedan lån på dessa säkerheter erållits, skulle man väl kunna pantförskrifva vissa skattetitlar, såsom exempelvis tullen och bränvinsskatten? Visserligen är detta utförbart; men en dylik åtgärd skulle grundligare än något annat förderfva svenska sta. tens kredit. Alla innehafvare afäldre statsobligationer skulle anse sin rätt förnärmad och sitt visade förtroende på ett skamligt sätt sviket. Har man icke offentligen förkunnat, att man upptagit statslånen för byggande af jernvägarne, och detta står ydligen i hvarenda utgifven obligation, illhörande dessa lån. När man för dylikt sapital förvärfvat jernvägarne, vore det då wederligt att pantförskrifva dessa för nya ån? BSärdeles då man öppet förklarar, att let ifrågasatta nya lånet skulle i första ummet användas för statens ?oundgängliga yehof samt öfverskottet fördelas emellan iksbanken och bypoteksbanken?, Det förealler nästan som om författaren tänkt sig EWA ar i On taRe ROR KRA RAR harr