Aftonbladet – 10 december 1866, sida 2

— Engelska banken. Läsaren har sig bekant, att ända sedan medlet af September månad fråga varit väckt angående öfverlåtelse af The English and Swedish bank, limited?, med alla dess fordringar och hela dess rörelse rill det Skandinaviska kreditaktiebolaget här i Sverge emot ett pris, antingen af 15 pund sterling kontant för hvarje af de omkring 20.000 aktier, som äro utelöpande och hvarå pund 25 redan äro inbetalta eller ock en del af samman kontant och återstoden i aktier uti Skandinaviska bolaget, hvars delegare lära inbetalt endast 8 pund pr aktie. För sådant ändamål; har bankens direktion i London till aktieegarne utsändt cirkulärer med alternativa propositioner, antingen att banken borde öfverlåtas till ofvannämnde bolag, eller ock att bankens rörelse borde fortsättas eller banken helt och hållet upplösas samt dess fordringar indrifvas. På detta cirkulär hafva aktieegarne såväl i Sverge som uti England afgifvit skiljaktiga svar än för den ena än för den andra meningen, hvarvid likväl den öfvervägande majoriteten röstat för bankens öfverlåtande till Skandinaviska kreditaktiebolaget. Man erfar likväl nu från London, att vid en konsultation mellan ansedda jurister i England, dessa förklarat, att den sålunda ifrågasatta pfverlåtelsen eller försäljningen till annat bolag är stridande emot engelsk lag, såvida icke samtlige delegare i banken dertill lemna sitt samtycke. De engelska juristerna lära grunda detta sitt votum på ett stadgande i den engelska aktiebolagslagen af den 7 Augusti 1862 (the Companys act.), hvars 161 och 162 bland annat stadga, att, om ett aktiebolag vill öfvertaga eller försälja det hela eller en del af sina affärer och egendom till ett annat bolag, sådant sker medelst en särskild resolution, men att om någon delegare i bolaget icke röstat för en dylik resolution eller vid bolagsstämman förklarat sig skiljaktig, en sådan delegare eger att inom viss tid hos bolaget fordra antingen att bolaget afstår från resolutionens verkställighet eller köper den dissentierande aktieegarens andel i bolaget till ett pris, som bestämmes antingen genom vänlig öfverenskommelse (agreement) eller a kompromiss (arbitration), och hvilken köpeskilling skall betalas innan bolagets aflärer och rörelse öfverlåtas. I följd af detta stadgande lära de engelska juristerna anse det i intet fall kunna tillhöra en majoritet att besluta angående öfverlåtelse eller försäljning af bolagets affärer, med mindre, än att de delegare, som bringat ett sådant beslut till verkställighet, stanna i ansvar för ersättning till de från beslutet skiljaktiga aktieegare för det högre pris, de sednares andelar kunna befinnas i värde utöfver försäljningspriset. Vid sådant förhållande förmodar man, att någon annan utväg numera icke återstår än antingen den, att en ordentlig liqvidation efter realiserandet af bankens tillgångar kommer att ega rum eller ock att banken, med en förändrad oranisation, fortsätter sin rörelse, hvilket sednare desto mindre synes böra möta någon svårighet, som banken redan lärer betalt alla sina skulder till andra än aktieegarne sjelfva samt derutöfver, äfven vid de mest ofördelaktiga förhållanden, anses ega säkra fordringar och tillgångar till ett belopp af 6 å 7 millioner rdr svenskt, motsvarande 18 å 20 st. pr aktie. (D. B.)