Aftonbladet – 8 december 1866, sida 2

?Hvad säger ni?? utropade abbån. ?Det är omöjligt, emedan det är Gud som sändt er.? ?Ni tror detta, är det icke så?? utbrast hon. Gud är med mig, ni tror. det!? Och jag?, sade en hes stämma nära trapan bakom myrtenbusken, jag tror det icke; jag är viss derpå.? Chesnel gick förbi. Han bade hört markisinnan Violantes sista ord, och besvarat dem; men han gick ej straxt sin väg; han stannade qvar emellan myrtenbuskarne med ögonen upplyftade emot sin noga matmor, betraktande henne nedifrån med den rörelse, som den råa styrkan känner inför skönheten och svagheten. Abben å sin sida tog åter till ordet. — ?Vet ni väl, min kusin?, sade han naivt, att vialdrig förr språkat eå länge med hvarandra? Det är ert eget fel, herr abb64, svarade Violante, kom till mig oftare. Det skall jag icke underlåta, sade abbån, i det han drog en djup suck af lättnad. Derpå slog ban ned ögonen och lekte med sin ring som vanligt. — Ack, ni är räddningen och ljusetZ, mumlade han, ni är husets, själ! Nu hördes i salongen ett häftigt buller, Herr de Bochardidre hade der inkommit: Huru skulle men ennars ha kunnat känna. igen fadren till en markisinna? Det var ett olidligt slammer af dörrar, öppnade och igenslagna af en hand, som känner sin vigt i denna verldens affärer, ett förskräckligt tamult af stolar, undanskjutna för attlemna plats. Advokaten syntes. på trappan; ban såg abbn och. bevärdigade honom med. en lätt helsning; han märkte äfven vid foten af trappan Chesnel, och bviskade till sin dotter: Om du ej tar dig till vara, så kommer Chesnel att bli för mycket närgången.