Aftonbladet – 8 december 1866, sida 2

skrifvas så om en af berrligheterna på Croiz-de-Vie. Hvilka herrligheter!... Hon närmade sig sålunda galleriet; men hon gick ytterligare vilse, och då hon sökte leda sig fram med handen längs efter muren, stötte hon på en dörröppning, men midt i densamma en naken mur. Hon förstod alltså, alt här måste vara en igenmurad dörr, och att bakom densamma var hvad man på slottet kallade de dödas kammare. Hon tog ett steg tillbaka; vecken af en tapet omslöto henne; hon sköt undan densamma, och såg för eina ögon en Jång sträcka af fönster, genom hvilka nu det sista dagsljuset inbröt. Det var norra galleriet; men om Mar:el ej vore der! Det darrande nät ef ljus, som inträngde genom dessa höga fönster sken på förgyllningen i de gamla tafvelramsrne på muren. Der fanns en lång följd af porträtter; de första förfäderna, dessa Siochan, hvilka med sina jernhänder flätat ihop vaggan till densa olyckliga storhet, derpå deras arfvingar, ika genom sina arbeten och sina mödor, de lyckliga och mäktiga Robertarne, och derpå utan tvifvel Martelerna... Violante förblef till en början stående nära: dörren. Hon var klädd i hvitt; om Martel fanns der så måste han se henne. Hon lyssnade; ingenting annat än tystnad i denna öppna sraf... Hon trädde fram; bon hade redan vått förbi de tre första fönsterna, ingenting syntes till. Hon tog ännu några steg. På en gäng urskilde hennes ögon i dunklet en sittande gestalt. — tMartell — han svaade icke. Hon,störiade fram; det var verkigen han, sittande vid ett stort bord; — cMartel!4 — Markisen reste sig hastigt upp; så samma gång sköt han med handen undan stt föremål, som låg framför honom på ordet. (Forts.)