Aftonbladet – 7 december 1866, sida 3

Rättegångsoch Polissaker. Eldsvådan hrr Gullbergs komp. ljusfa brik, n:r 88 Tjärhofsgatan, som inträffade 1 ons dags eftermiddag och hvarom vi uti ett kortfat tadt referat i förra numret af tidningen berät tade, var i dag föremål för polisransakning, der vid upplystes att elden, såsom i referatet nämn. des, utbrutit i en på gården varande särskilc byggnad, hvilken begagnas vid såptillverkning. men hvarest för tillfället pågick linoljekokning samt att elden uppkommit derigenom att oljar sjudit öfver. Några andra försigtighetsmått hade. efter vanligheten, icke blifvit 1akttagna, än at! den som anbefalldes att koka oljan var en dei. vid van person, äfvensom att pannan icke blif. vit mer än till hälften fylld. För inkommande af värderingsbevis öfver brandskadan, anstår målet till annan dag. bi — Upsala den 4 Dec. Dråpet vid Litslena gästgifvare fård. Måndagen den 21 November 1864 på aftonen blef rekryten Adolf Thyr vid Uplands regemente, på gården utanför gästgifveribyggningen vid Litslena försåtligt slagen i hufvudet med skaftet af en hopslagen fällknif, så att hjernan utsipprade från ett mer än en tums långt sår ofvan om venstra tinningen. Thyr, som af slaget genast nedföll på gården, hade likväl nog styrka att utan biträde uppresa och aflägsna sig från platsen, hvarefter han ingick i den på ungefär 100 alnars afstånd derifrån belägna drängstugan, der han en längre stund utan förmåga att kunna tala hade setat å sängbrädet och haft täta uppkastningar. Endast hufvudet ombundet med en näsduk hade han i gångkläderna lagt sig i sängen, der han sanslös, men utan att gårdsfolket (som ej förmodat skadan vara af svårare beskaffenhet) fått röra honom, blef liggande till påföljande tisdags morgon, då prov.-läkaren från fnköping påkallades och förbandt honom, under tillsägelse, att så snart Thyr återfått sansningen, han genast skulle inskickas till länslasarettet i Upsala. Men som den sårades sanslösa tillstånd ännu fortfor då prov.-läkaren på onsdagen ånyo besökte honom, hade han det oaktadt förordnat om sjuklingens införande till lasarettet, hvilket ock skedde på torsdagen, hvarefter han oaktadt omsorgsnn behandling, afled följande lördag den 26 på aftonen. Thyrs baneman var en kringvandrande garfvaregesäll vid namn Huselius, hvilken samma dag anländt till Litslena och der, berusad af starka drycker, kommit i gräl med en smed inne å krogrummet, hvarifrån de blefvo utvisade. Thyr hade setat och hört på dispyten, utan att deltaga i den och utan att vara på minsta sätt rusig. Han hade följt med ut på gården och der, utan ringaste ordvexling fått dråpslaget. Huseius försvann spårlöst, oaktadt ifriga efterspan: . ..anställdes. Sistl. Sept. anmälde sig emellertid en garfvaregesäll för myndigheterna i staden Levanger i Norge såsom den, hvilken begått dråpet å ofvannämnde Thyr. Det var Hu: selius. Han häktades och sändes till Upsala cellfängelse, hvarifrån han den 23 Nov. inställdes till ransakning vid Trögds häradsrätt å Litslena gästgifvare gård. ; Ransakningen börjades middagstiden och hölls i tingshuset under tillopp af en mängd åhörare; fången infördes fri från fängsel och iklädd egna snygga klädeskläder. Genast vid hans framträdande till dombordet, kunde man märka att fången, till utseende frisk och ungdomlig, med ett öppet och fromt ansigte, icke vore någon förhärdad brottsling. Fritt och otvunget berättade han om sina lefnadstöden, hvaribland annat förekom att han 1840 föddes i Malmköping, der fadren, skomakare till yrket, utfattig aflidit, hvarföre Huselius af nämnda köpings fattigvård, under sin minderårighet underhölls, att han först intogs i målarlära, och utlärdes till gesäll i Eskilstuna, ingick derefter i garfvarlära, blef äfven i detta yrke gesäll, och arbetade som sådan i flere rikets städer, jemväl i sistnämnda stad hos garfvar Wändahl, dermed han upphörde d. 20 Nov. 1864, då han ånyo utgick på vandring, tagande vägen förbi, Litslena der han, som ofvan är nämndt, upphetsad af starka drycker, och utan att ha varit i delo, än mindre samtalat med Thyr, som han icke ens till utseendet kände, endast af okynne, men likväl dertill uppmanad af en vid tillfället närvarande snickaregesäll, med skaftet af en medhafd ny fällknif i hufvudet hårdt slagit en af de på gården i mörkret stående karlar, och som han bemärkt att denne genast efter det erhållna slaget mnedfallit till marken, hade han af fruktan för vedergällning genast tagit till flykten, men dermed ej fortsatt längre än omkring en fjerdedels mil på vägen till Stockholm, då han i en stuga vid vägen sökt och erhållit nattqvarter, hvarefter han påföljande morgon åter, tagande vägen förbi Litslena gästgifvaregård, afgått till Upsala, Sigtuna och en mängd andra städer, fortsättande sinvandring utan att afveta att det utdelade slaget medfört dödande verkan, tills han omkring 2 månader derefter anlände till staden Köping, der han al 2:ne garfvaregesäller, som sade sig hafva läst tidningarne, fått underrättelsen om Thyrs död, och att han som baneman vore efterspanad, i följd hvaraf desse, som till namnet kände honom, gifvit honom det rådet att öfver Dalarne flykta till Norge, hvilket råd han ock åtlydt. Han sökte och erhöll arbete i Orkedalen i Norge, der han qvarstannade 1 och ett fjerdedelsårhvarefter han erhöll sökt arbete i Levanger, der han, öfverväldigad af ånger öfver sivt brott, icke längre kunde betvinga samvetets ständigt, under såväl nätter som dagar, manande röst, att sjelf angifva sig. Ehuru han under ransakningen, som det tycktes, med en lugn och resignerad sinnesstämning afgaf denna sin berättelse, kunde likväl icke detta hindra att han emellanåt föll i gråt. För anskaffande af prestbetyg uppsköts ransakningen till den 21 inst. December. (Upsala.)